När Korvas helt sonika sträckte sig upp och tryckte på knappen vid övergångsstället, blev jag oerhört förvånad. Förut ville hon jämt trycka på knappen, som vore det lika livsavgörande som mat och sömn, men så tröttnade hon tvärt en dag. Eftersom jag fick lyfta upp henne varje gång blev jag inte direkt förkrossad över hennes förlorade intresse utan tog det med fattning…

Läs krönikan här!