Korvas genomgår någon form av kris nu och jag förstår inte riktigt vad som är problemet. När jag hämtade henne på dagis igår var hon först glad och så mötte vi en byggarbetare i kapprummet.

”Du får inte bygga på min dagis”, sa Korvas åt honom.

”Jo, men man måste bygga på dagis också”, svarade byggarbetaren. ”Man måste bygga överallt.” Sen var det inte mer med det trodde jag och lyfte upp min dotter på cykeln och trampade hemåt. Men när vi kom fram till gården började hon gråta häftigt och sa att de inte får bygga på hennes dagis och pratade om att de bygger så att allt försvinner – hela familjen och hela, hela veckan.

Jag försäkrade henne om att ingenting skulle försvinna, varken hennes dagis eller familjen och att de bara skulle fixa lite, göra det lite snyggare, och sedan skulle de lämna stället, men hon var otröstlig.

”Såhär lite ska de bygga, sen måste de försvinna”, sa hon och höll upp händerna mot varandra, så att fingertopparna möttes och formade en liten, liten fyrkant. Det är hennes vanliga sätt att visa att någonting är väldigt litet. ”En sak får de bygga, sen måste de tillbaka till trädet”, fortsatte hon.

Det värsta var att det inte var frågan om att hon var trött och grinig och bara gnällde, utan hon var uppriktigt förkrossad över vad som försiggick. Vad det nu var. Jag började fundera på om hon kopplade ihop byggarbetarnas intågande med att två barn, två syskon som Korvas är förtjust i, från hennes avdelning ska byta dagis, eller om hon verkligen var rädd för att byggarbetarna höll på att riva hela stället. Eller om hon var rädd för byggarbetarna. Kanske hände det någonting i kapprummet som jag inte uppfattade, men som skrämde henne.

Efter maten lugnade hon sig en stund och vi byggde med Lego och ritade. Vi ritade en giraff och en katt och en liten, liten ko och ett får som bajsade under bordet och polisen som kommer ridande på grisen. Hon beställde figurerna, jag ritade dem och hon kluddade över dem med tuschpenna.

Allt var frid och fröjd nu tänkte jag, men efter tandborstningen och sagan började hon gråta igen, direkt när jag lade ner henne i sängen. Och så började hon prata om byggandet och sa att hon ville vara här jättejättelänge med oss och att hon aldrig mer ville gå till dagis.

Idag måste jag ta reda på vad det är de bygger på dagis egentligen.