Okej, om ni verkligen vill veta hur det kunde komma sig att jag tappade fokus så till den grad att jag inte hann hindra min väska från att ramla ner på golvet, under den skumpiga bussfärden, så berodde det på att vi var mitt inne i att göra den här filmen. På Korvas initiativ vill jag understryka, även om det kan se ut som att jag torterar henne. Bara för att försäkra er om att så inte är fallet har jag i slutet klippt in liten sekvens där hon ser rätt glad ut. Ögonblicket innan den glada sekvensen, filmens egentliga slut, kan man tydligt höra hur min väska dunsar i golvet.

När jag ser filmen nu är sambandet så oerhört uppenbart – hur jag direkt straffas av högre makter för att jag tjatar till mig kärlek och lägger ord i munnen på min dotter.

Om min dator verkligen skulle ha gått sönder i fallet så är jag inte säker på att jag skulle ha tyckt att filmen var värd det priset. Däremot är jag helt säker på att om den hade gått sönder så hade jag tagit hemligheten om filmen med mig i graven.