Jag har precis skaffat läsglasögon och fått höra av två personer att jag liknar Pettson. Det behöver ju nödvändigtvis inte säga så mycket – i många sammanhang är två inget stort antal. Men om det handlar om två individer som oberoende av varandra säger det, i ett hushåll på fem, varav en av hushållets övriga medlemmar är tre år och en annan är själva föremålet för jämförelserna – ja, då är två plötsligt ett gigantiskt antal. Då är två en rungande majoritet.

Om man därtill har som krav att man måste vara myndig för att få tycka i frågan, och att jag måste betraktas som jävig, då har hundra procent av de röstberättigade sagt att jag liknar Pettson.

Såhär har det inte alltid varit, så mycket kan jag säga, men hur jag upplever den här utvecklingen rent känslomässigt är irrelevant. Tiderna förändras.

Jag kan bara säga: Hej Pettson!

Hejdå Lennon!