Jag sitter på en bänk på gården och Korvas sover i vagnen. Hon somnade för bara några minuter sedan och jag har lutat handtaget till vagnen mot ett av trädgårdsborden för att sovvinkeln ska bli skönare. Vi övernattade hos min syster igår och det blev en sen kväll för Korvas, så hon behöver sova. Och morgonen var lite intensivare än vi är vana vid. Redan innan klockan hade hunnit slå åtta åktes det sparkcykel och spelades fotboll, under glada rop i trädgården.

Och jag är glad nu, därför att det faktum att jag kan författa dessa rader innebär att min dator inte gick sönder när väskan den låg i ramlade ner från bussätet under färden hit. Datorn hade jag tagit med mig så att jag skulle kunna blogga från min syster, och eftersom det aldrig hanns med hade det känts extra bittert om den hade strukit med i fallet. Ett fall under en färd som den inte hade behövt vara med på. Nu gjorde den inte det och därför är jag glad. Sannolikt gladare än jag hade varit annars, vilket ändå måste göra händelsen till någonting positivt, vilket i sin tur gör att det var bra att jag tog med datorn trots att jag inte använde den. Annars hade den inte nästan kunnat gå sönder och jag hade varit en lite, lite mindre glad människa. Det är en skör balansgång det där.

På promenaden hem förbi Norra kyrkogården pratade Korvas om döden i vanlig ordning. Hon berättade att hon inte ville dö nu och att hon ville leva hela livet. Det lovade jag att hon skulle göra. Vanligen kan man ju inte ge så många löften när det kommer till de stora frågorna, men att livet varar hela livet, det kan man rakryggat lova.