Idag träffade jag Sverker och hans bebis och tog en promenad runt Kungsolmen. Jag har kommit till insikten att jag får alldeles för lite solljus på nosen om dagarna, så det var mycket stärkande. Solen sken och allt var fint. Allt utom de där hålen i träden på Norrmälarstrand som någon idiot har borrat och hällt gift i för att träden ska dö och tas bort. För att utsikten ska bli bättre och höja värdet på lägenheterna. Det är vad jag har läst i alla fall. Hur man nu vet det, vet jag inte. Men att flera träd är pepprade med borrhål, det kan man tydligt se.

Sedan började det flimra för ögonen. Det gör det ibland, inte så ofta men ibland, och då vet jag att om jag inte snabbt som attan petar i mig ett par alvedon så kommer en huvudvärk som varar i många, många timmar. Nu hade jag inga tabletter till hands, varför jag har haft huvudvärk i många timmar. Något som gjorde Emil-i-Lönneberga-leken med Korvas så mycket smärtsammare än den hade behövt vara. Emil-i-Lönneberga-leken kan lekas på två sätt. Antingen gömmer sig Korvas i snickarboa, som kan vara under ett bord eller bakom en dörr, och så ska man leta efter henne och ropa ”förgrömmade unge”. Eller så fastnar man, i tur och ordning, med huvudet i soppskålen, varpå den som inte har fastnat drämmer till skålen med spiskroken. Ibland är både skålen och spiskroken imaginära och ibland består de av en av Korvas kastruller i plast och en spagettislev modell mindre.

När man har ihållande huvudvärk är det naturligtvis skönast om både skål och slev är tillverkade av fantasi. Men det där får man aldrig välja själv.