När min mamma var sjuk, på slutet, började hennes hjärna fungera efter andra mönster än tidigare. Något som trots att den här perioden var allt annat än rolig gav upphov till många skratt och oanade händelser. Och det är aldrig så skönt att skratta som när man har sorg. Som att få en stor spruta morfin rakt in i hjärtat.

Bland annat försvann stora delar av hennes självcensur, varför hon plötsligt vid en släktmiddag, när samtalsämnet inte passade henne, kunde säga: ”nej, det här är så jävla tråkigt så nu går jag och lägger mig”. Den där lilla spärrvakten mellan tanke och tunga var en av de första som dog, kan man säga.

Att begripa sig på hennes berättelser var också en stor utmaning. Det var aldrig rena lögner men en och samma historia kunde ha beståndsdelar från alltifrån drömmar till saker som hände när hon var ett litet barn, till saker hon nyligen läst i en tidning och saker som låg framför henne på bordet. Vissa berättelser fick aldrig sin förklaring och vissa kunde man begripa sig på genom en slump. Jag minns någon gång att jag satt och bläddrade i en resetidning i mammas sjukhusrum och såg en rubrik om ridsemester i Italien, vilket förklarade mammas berättelse om att hon själv hade ridit vid Medelhavet tidigare under dagen.

Den där tidningen var manus till väldigt många andra historier också, och hon trodde verkligen på dem själv. Hon levde i den där tidningen och var på semester hela tiden, vilket måste varit ganska skönt. Får man välja mellan cancer och semester är valet ändå ganska enkelt.

Hur som helst kom jag att tänka på det här för att processen att lista ut var Korvas har fått allt ifrån inte är helt olik. Berättelser med beståndsdelar från böcker, dagis och filmer och annat hon har snappat upp, som hon blandar fritt efter behag. En annan likhet är att hennes lilla spärrvakt mellan tanke och tunga inte heller är särskilt effektiv. Den skulle kunna liknas vid en fumlig praktikant.

Idag tog hon fram sin ärvda plånbok i läder och frågade vem som ville ha pengar. ”Jag tar gärna lite”, sa jag och räckte ut handen och fick ta emot två små pärlor.

”Det här är pengabekymmer”, sa hon då. Eller ”pengamekymmer” sa hon egentligen, men den biten var ju ganska lätt att lista ut. Var hon hade fått det ifrån var däremot svårare. Får jag reda på det lovar jag att berätta, men det lutar nog åt att det kommer från någon film. Jag hoppas det i alla fall.

Så att inte hon också går och bekymrar sig över familjens, för att inte tala om världens, svajiga ekonomi.