Vi kom lite tidigare till dagis idag, därför att Korvas skyndade på processen. Hon ville visa ett suddgummi för sin bästis och hade så bråttom att hon började krångla på sig ytterjackan när hon fortfarande var naken.

Hennes bästis hade inte hunnit komma ännu när vi kom fram och bara två andra barn var där.

”Du får inte vara med”, var det första en av pojkarna sa när vi kom in i lekrummet, och den andre var inte sen med att fnittrande följa upp med ”hej fula lilla Korvas, du får inte vara med”.

Med ett hål i hjärtat började jag förklara för barnen att man inte säger så, samtidigt som en i personalen kom fram och tog dem åt sidan för ett samtal. Snart kom de tillbaka och sa förlåt, precis som de hade blivit tillsagda.

Medan jag lekte med Korvas i väntan på att något annat barn skulle komma, började jag tänka på hur hon själv har pratat på sista tiden. Istället för att säga att alla ska få komma på hennes kalas som hon brukade säga titt som tätt, som om hon alltid hade ett nära förestående kalas på gång, så har hon nu börjat precisera vilka som ska få komma och vilka som inte får.

Naturligtvis förklarar jag då att om hon ska ha något kalas så ska alla på avdelningen vara bjudna, men det blir ändå så uppenbart att en ny tid har börjat. En tid där barnen har börjat slipa sina tekniker i utfrysningens vedervärdiga konst. 

Om jag hade varit en slav under mina allra mest primitiva impulser så hade jag sannolikt spottat på ett litet barn idag.