Kanske har vi lagt för stor vikt vid solens uppgång när vi har förklarat för Korvas när det passar sig att stiga upp, för det där har börjat verka till vår nackdel känner jag.

I och för sig är det ju relevant eftersom mänskligheten har anpassat sina tider efter solen, men man måste ändå ta ljuset med en nypa salt. Salt som Korvas helt tycks sakna. Molly, exempelvis, låter inte solen ha någonting med sina uppstigningar att göra när hon är ledig, trots att hon tycker minst lika mycket om solljus som alla andra. Det är sunt tycker jag, det gjorde inte jag heller i någon större utsträckning i mitt gamla liv.

Imorse började diskussionen om huruvida solen hade gått upp, om det var ”tänt ute”, redan klockan fem. Och med klockan som enda riktmärke berättade jag att tiden inte var mogen, oavsett hur det såg ut på solfronten. Jag sa att när man hade tider att passa var det egentligen tiden på dygnet som skulle styra uppstigningarna och inte soluppgången. Hur tidigt skulle man inte behöva gå upp på somrarna annars? Och så vidare. Var femte minut togs diskussionen upp på nytt, till dess att det inte spelade någon roll vad klockan var, eller var solen var, för det var ändå omöjligt att sova vidare.

När vi åt frukost igår var Korvas väldigt trött och meddelade sin ännu tröttare pappa att hon gärna hade sovit längre, men att solen faktiskt hade gått upp, och att det var därför hon hade stigit upp.

Det var då det började gå upp för mig att det har blivit en miss i kommunikationen.

Vi var tvungna att lösa situationen med att Korvas prylar låg över hela hemmet och skrek efter fler lådor att förvaras i. Så vid halv två i torsdags hämtade jag henne på dagis och hemma väntade pappa, med bilen som skulle transportera oss till det enorma möbelvaruhuset.

Väl hemma var det dags för montaget. Medan Gustav lagade mat byggde Korvas hyllan, jag assisterade och Lisa filmade.

Och såhär fin blev hennes arbetshörna när allt var klart:

Det här med att jag fyller i etiketten på Korvas kläder mot kylskåpet är varken någonting konstigt eller någonting nytt. Vanligtvis görs det på morgonen, innan vi går till dagis, då frukostskladdet på de andra ytorna ännu ligger kvar. Dessutom brukar det sitta en penna på kylskåpet, fäst med en magnet, vilket är praktiskt. Och när man står upp och skriver tillåter det höga kylskåpet en bekväm arbetsställning. Valet av plats är alltså fullt logiskt.

Däremot är det inte alls lika logiskt att skriva av inköpslistan på sitt barns underbyxor.

Vi tog ledigt från dagis i onsdags, för att åka och hälsa på Gustav (vår gamla inneboende). Efter en snabb visit i hans lägenhet, där han demonstrerade olika musikinstrument, begav vi oss ut i skogen. Gustav var förberedd till tänderna med nödvändiga vildmarksattiraljer, som spritkök, liggunderlag, såg och stor kniv.

Under promenaden undrade Korvas lite förskräckt om det inte fanns djur i skogen. Det sa jag att det gjorde, men att man inte behöver vara rädd för dem för att de är snälla. Dessutom är de svåra att se för att de är rädda för människor och gömmer sig när de hör att vi kommer. Resten av frågorna handlade om varför de gömmer sig för oss som är snälla.

”De är rädda för att vi ska äta upp dem”, sa jag.

”Men vi ska ju inte äta upp dem”, sa Korvas.

”Nej, men det vet ju inte djuren”, sa jag. Och sedan fortsatte diskussionen om djuren, till och från under hela vår vistelse i skogen.

När vi gjorde upp ett läger och skulle steka pannkakor visade sig den medhavda sågen och kniven vara till stor nytta eftersom Gustav hade glömt den för pannkakstillverkning nödvändiga stekspaden, varför han med van hand fick tillverka en av spillmaterial i naturen.

Så satt vi där i flera timmar, åt pannkakor och samtalade och njöt av höstsolen. Ett fantastiskt minne för livet för oss alla. 

Skulle jag försöka komma på någonting negativt med den här dagen, varför jag nu skulle försöka med det, så skulle det inte vara lätt. Möjligen det här med att Korvas bajsade tre gånger i skogen.

Med allt vad det innebär, med overall och höstkyla.

Korvas äger en humörets trollstav. När hon vill kan hon rikta den mot mig och få känslan i min kropp att skifta från perfekt harmoni till fullständigt tumult, på en hundradels sekund…

Läs krönikan här!

Se så fint Lisa har lyckats illustrera hur inte ens en mormor kan ta sig förbi när en samuraj spärrar av vägen.

Hej igen Xxxxxxx!

Det är ju alldeles fantastiskt! Tack så mycket!

Naturligtvis förstår jag att du har andra, viktigare saker att göra än att svara på mina frågor, men innan jag upphör med mitt björnsnokande, vill jag ställa en sista. 

Det råkar inte finnas något dokument av något slag, kanske ett släktträd över björnens familj, som jag skulle kunna få ta del av? Så att jag själv kan läsa mig till svaren på mina andra frågor, om när björnen dog, om den har levande ättlingar på Skansen, vad de kan tänkas heta och så vidare.

Din hjälp är oerhört uppskattad!

Vänliga hälsningar

Daniel Pernikliski

Det är omöjligt att inte tänka på rumpnissarna i Ronja Rövardotter, när man umgås med Korvas nu. ”Varför gör de så då? Varför det? Varför är det så? Varför snurrar jorden? Varför ramlade hon då? Varför kastar man påsarna då?” Och så vidare. Vi pratar om rymden, sjukvården, döden och sophantering och allt tillskrivs samma värde.

För första gången tvingas jag syna mina kunskaper i grunden, och upptäcker att det finns stora luckor av ovetande, även när det kommer till de allra mest basala kunskaperna.

Igår på väg från dagis såg vi hur en gammal dam, som blödde från ansiktet, lyftes upp från gatan av tre medmänniskor. En ringde ambulans och två höll den ostadiga damen på benen. Vi frågade om vi kunde hjälpa till, men de berättade att de hade läget under kontroll och att ambulansen var på väg. Mig veterligen var det första gången Korvas såg en vuxen människa som behövde hjälp på det där sättet, och när vi fortsatte hemåt pratade vi igenom saken.

En bit bort hörde vi sirenerna och då stannade vi och tittade och fortsatte att prata. Korvas undrade varför hon blödde och jag sa att jag trodde att hon hade slagit sig mot gatan, men att hon skulle må bra igen efter att hon hade fått vila upp sig lite på sjukhus och kanske fått plåster, eller om hon behövde sy. Jag kunde inte berätta varför hon hade ramlat, men försökte förklara att gamla människor ramlar lättare, och sedan försökte jag förklara varför gamla människor ramlar lättare, och varför det kommer blod när man slår sig, och varför man ibland behöver åka till sjukhus när det har kommit blod när man har slagit sig.

Det blev en stor diskussion som omfattade livet och döden och ålderdomen och blod och storlekar på plåster och sjukvård och yrsel och Korvas minimala sår på pekfingret och om att hjälpa andra och om man ändå inte kan kalla ambulanser för små lastbilar. Bara för att ge ett litet smakprov.

Om jag själv lär mig de saker jag försöker förklara för Korvas, ordentligt, kommer jag att bli en ohyggligt lärd person.

Det skadar inte att försöka, även om det är omöjligt.

Tolv pannkakor varvade med en hel burk hjortronsylt är en drömfrukost i Mollys ögon.

Intensiv dag denna. Vi har haft kalas för Molly som fyller fjorton år imorgon, så hemmet har myllrat av människor. Och nu har jag just blivit klar med förberedelserna för födelsedagsväckningen klockan 06.40, med pannkakstårta och sång.

Och så har diskussionen om jorden och solen fortsatt med Korvas, och jag har blivit tvungen att erkänna att jag inte riktigt vet varför jorden snurrar. Vilket naturligtvis inte har hindrat henne från att fortsätta fråga.