Så förtvivlad hon blev när hon försökte rita ballonger. ”Jag kan inte rita”, skrek hon och tårarna rann. Jag berättade att hon visst kunde rita ballonger eftersom hon kunde göra o:n och streck. ”Ett o med ett streck nedanför är en ballong”, sa jag. ”Och dina o:n och dina streck är jättefina.”

Det gick ändå inte bra tyckte hon och var fortsatt bestört. Då satt jag med henne i knät en stund och lyckades få henne att lugna sig något och så förklarade jag att man måste träna för att bli riktigt bra på att rita. Jag berättade att både Lisa och Sverker, som ritar bra, har tränat jättemycket. De har ritat och ritat och ritat och till slut blev det fint. Och så jämförde jag med den beiga nallen i Vem-boken, som var ensam och ritade och då blev det först fult, men sen blev det fint. 

Då undrade Korvas naturligtvis om den beiga nallen hade ritat ballonger, och det fick jag ju tillstå att det hade den inte utan den hade ritat sina vänner, men att det helt säkert hade varit samma sak om det hade varit frågan om ballonger. Korvas ville i alla fall inte rita mer den dagen.

Så för ett par dagar sedan försvann hon in i arbetsrummet när vi andra var i köket. Lisa gick in för att se vad hon höll på med och då hörde jag att Korvas berättade att hon tränade på att göra ballonger. Hon fortsatte med att förklara hur man skulle gå tillväga, att först ritade man ett o och sedan ett rep och då blev det en ballong.

En stund senare kom hon inrusande i köket, strålande glad, och ropade: ”Jaaa, jaaa, hahaa, hahaa, jag har tränat på att göra ballonger och nu blev de fina! Förut var jag ledsen, men nu har jag tränat!” Och så kom det sig att hela familjen fick varsin ballongteckning.

Och nu hotas hela vår pappersreserv att förvandlas till tvådimensionella ballonger.