Vi leker en ny lek på gården, trots att det nyss har regnat. Innan vi kan snurra i snurrmojängen får vi tömma den på blöta löv. Korvas lägger sig i den med blicken mot himlen och jag snurrar henne varv efter varv. 

Samtidigt frågar jag henne vad hon ser, och hittar på frågor allteftersom. Jag undrar om hon ser träd, fåglar, moln och katter. Lampor, drakar, fönster och pappor. Hon svarar ja på det hon ser och nej på det hon inte ser. Såhär långt är leken bekant, men nu tillförs ett helt nytt element, med en ny fråga som jag smyger in bland de andra. Ett element som också inbegriper Korvas jacka som jag står och håller i handen, eftersom hon verkligen inte vill ha den på sig. Och det är inte så kallt att det är värt att tvinga henne.

”Ser du… någonting?”, frågar jag och kastar jackan över hennes huvud, och hon skrattar det där skrattet som lägger sig som en stor varm sol över den trötta och regniga vardagen.