”Är inte din gröt som mammas?”, frågade Molly, när jag skulle sleva upp en portion till Korvas och mig. Det går i perioder det här med gröt till frukost och nu är vi inne i en sådan igen, efter en lång tid med yoghurt. Molly hänger än så länge kvar vid sin fil, men förmodligen såg hon att konsistensen på gröten inte var densamma som den hon var van vid. Jag berättade att jag nu efter många års försök att anpassa mig till Lisas sätt att göra gröten, med minst dubbelt så mycket gryn som anges på förpackningen, hade gett upp och börjat göra den på det vanliga viset igen. Helt enkelt för att jag tycker att det blir för torrt och mastigt på det andra sättet. Det har varit en process, men nu är jag mogen att erkänna det öppet.

”Jaså, jag som trodde att du var en av oss”, sa Molly, och jag fick känslan av att ha fört hela min familj bakom ljuset.

Samtidigt kan jag tycka att det är lite väl hårt att utesluta någon från grupptillhörigheten bara för att den råkar vilja ha sin gröt lite lösare.