För en tid sedan införde jag ett system där vi sätter röda prickar på recepten till de maträtter vi har lagat som vi vill laga igen. Så att vi snabbt hittar dem, när vi söker uppslag. Jag gillar system.

Nyligen lät jag Korvas sätta ett par prickar på angivna recept. Små runda klistermärken är ju skatter i min dotters ögon, varför jag anade redan från början att hon skulle få blodad tand och inte nöja sig med två. De röda fick hon låta bli, eftersom jag ville ha kvar dem till receptpärmen, men efter att jag hade klippt bort dessa fick hon två kartor med de andra färgerna, tillsammans med en tidning från returlådan att använda som duk till sitt collage.

Min bestämda uppfattning, när jag tittar på collaget, är att hon har haft en klar tanke med placeringen av prickarna, och inte bara klistrat på måfå. Jag tänker på placeringen vid m:en, pricken över i:et, hur vissa färger är koncentrerade till platser där färgen på ”duken” svarar mot färgen på prickarna och så vidare. Tänk om hennes kommunikationsförmåga vore så väl utvecklad att det gick att diskutera saken med henne. Höra hennes förklaring till varför prickarna sitter där de sitter. Tanken är svindlande – en inblick i ett tidigt och förhållandevis oförstört konstnärskap. Ett skapande som inte i lika hög grad är styrt av instuderade estetiska regler.

Kanske skulle man kunna fästa elektroder på hennes tinningar och panna för att registrera hjärnsignalerna när hon skapar och på så sätt kunna dra slutsatser om hur hon har tänkt. Eller magnetröntga hela ungen, på ett sådant sätt att hon fortfarande har armarna fria för att kunna skapa. Allt för att komma närmare konstens universella sanningar. Men det vore så mycket enklare, och billigare, att bara kunna fråga.

Det kanske jag kan. I ärlighetens namn har jag inte ens försökt.