Kunskapstörsten hos en rumpnisse
avDet är omöjligt att inte tänka på rumpnissarna i Ronja Rövardotter, när man umgås med Korvas nu. ”Varför gör de så då? Varför det? Varför är det så? Varför snurrar jorden? Varför ramlade hon då? Varför kastar man påsarna då?” Och så vidare. Vi pratar om rymden, sjukvården, döden och sophantering och allt tillskrivs samma värde.
För första gången tvingas jag syna mina kunskaper i grunden, och upptäcker att det finns stora luckor av ovetande, även när det kommer till de allra mest basala kunskaperna.
Igår på väg från dagis såg vi hur en gammal dam, som blödde från ansiktet, lyftes upp från gatan av tre medmänniskor. En ringde ambulans och två höll den ostadiga damen på benen. Vi frågade om vi kunde hjälpa till, men de berättade att de hade läget under kontroll och att ambulansen var på väg. Mig veterligen var det första gången Korvas såg en vuxen människa som behövde hjälp på det där sättet, och när vi fortsatte hemåt pratade vi igenom saken.
En bit bort hörde vi sirenerna och då stannade vi och tittade och fortsatte att prata. Korvas undrade varför hon blödde och jag sa att jag trodde att hon hade slagit sig mot gatan, men att hon skulle må bra igen efter att hon hade fått vila upp sig lite på sjukhus och kanske fått plåster, eller om hon behövde sy. Jag kunde inte berätta varför hon hade ramlat, men försökte förklara att gamla människor ramlar lättare, och sedan försökte jag förklara varför gamla människor ramlar lättare, och varför det kommer blod när man slår sig, och varför man ibland behöver åka till sjukhus när det har kommit blod när man har slagit sig.
Det blev en stor diskussion som omfattade livet och döden och ålderdomen och blod och storlekar på plåster och sjukvård och yrsel och Korvas minimala sår på pekfingret och om att hjälpa andra och om man ändå inte kan kalla ambulanser för små lastbilar. Bara för att ge ett litet smakprov.
Om jag själv lär mig de saker jag försöker förklara för Korvas, ordentligt, kommer jag att bli en ohyggligt lärd person.
Det skadar inte att försöka, även om det är omöjligt.