”Ja, och sen kom du hem och då var du stor”, svarar Korvas och jag rörs av tanken på hur hennes vackra hjärna måste gå på högvarv för att pussla med dessa tvära kast i tiden. Hur kan hennes pappa, mannen i mustasch och polisonger bredvid henne, vara samma person som den lille pojken på bilden framför henne? Obegripligt. Det förstår knappt jag…

Läs krönikan här!