Vi började vika pappersfigurer med våra nyinförskaffade origamipapper, långt innan solen hade gått upp. Papprena köpte vi i en Japanaffär och Korvas fick välja ett paket och jag ett – hon tog Hello-Kitty-papper och jag tog papper med djurmönster på.
Vi vek hoppande grodor, en ful fisk som jag vek från fel håll så att den fina mönstrade Hello-Kitty-sidan hamnade inåt, och så gjorde vi fina askar som hem åt de hoppande grodorna.
Korvas undrade varför det var släckt ute och jag förklarade att jorden är rund och snurrar och att solen lyser på andra länder när det är mörkt hos oss.
När jag hade förklarat färdigt undrade hon varför det var släckt ute.
Korvas hade, utan hjälpande instruktioner, klätt på sig allt själv när vi fikade häromdagen och satt med innejackan bak och fram. Vilket också gällde för tröjan under innejackan, och hade jag inte tipsat henne vid skopåtagningen så hade skorna också suttit på fel fot. Så blir det oftast. Det som fascinerar mig är inte att kläderna då och då hamnar på kroppen på ett annat sätt än det traditionella – så som det blir om slumpen får styra – utan att hon tycks ha en väldigt klar idé om hur det ska vara. Hon är, så att säga, oerhört konsekvent i sitt tvärtombeteende.
Det andra jag tänkte berätta, var att det var inte bara diskussionen om döden som gjorde oss på bättre humör den där dagen. Sjukleken bidrog också i hög grad till den goda stämningen.
Turas man bara om och ser till att välja en mild åkomma, är det riktigt trevligt att vara sjuk.
Min dotter balanserar på en stensarg som avgränsar rabatten utanför en fastighet på Vanadisvägen. Vi har inte bråttom någonstans, så hon får balansera bäst hon vill, försiktigt sätta den ena foten framför den andra. Hon har nyss varit på dagis och nu har jag lovat henne att vi ska titta på lyftkranen på Dalagatan…
För en tid sedan införde jag ett system där vi sätter röda prickar på recepten till de maträtter vi har lagat som vi vill laga igen. Så att vi snabbt hittar dem, när vi söker uppslag. Jag gillar system.
Nyligen lät jag Korvas sätta ett par prickar på angivna recept. Små runda klistermärken är ju skatter i min dotters ögon, varför jag anade redan från början att hon skulle få blodad tand och inte nöja sig med två. De röda fick hon låta bli, eftersom jag ville ha kvar dem till receptpärmen, men efter att jag hade klippt bort dessa fick hon två kartor med de andra färgerna, tillsammans med en tidning från returlådan att använda som duk till sitt collage.
Min bestämda uppfattning, när jag tittar på collaget, är att hon har haft en klar tanke med placeringen av prickarna, och inte bara klistrat på måfå. Jag tänker på placeringen vid m:en, pricken över i:et, hur vissa färger är koncentrerade till platser där färgen på ”duken” svarar mot färgen på prickarna och så vidare. Tänk om hennes kommunikationsförmåga vore så väl utvecklad att det gick att diskutera saken med henne. Höra hennes förklaring till varför prickarna sitter där de sitter. Tanken är svindlande – en inblick i ett tidigt och förhållandevis oförstört konstnärskap. Ett skapande som inte i lika hög grad är styrt av instuderade estetiska regler.
Kanske skulle man kunna fästa elektroder på hennes tinningar och panna för att registrera hjärnsignalerna när hon skapar och på så sätt kunna dra slutsatser om hur hon har tänkt. Eller magnetröntga hela ungen, på ett sådant sätt att hon fortfarande har armarna fria för att kunna skapa. Allt för att komma närmare konstens universella sanningar. Men det vore så mycket enklare, och billigare, att bara kunna fråga.
Det kanske jag kan. I ärlighetens namn har jag inte ens försökt.
(Den ljuva känslan av att närma sig. Förövrigt heter inte personen som svarade xxxxxxx, utan någonting helt annat.)
Hej xxxxxxx!
Vad glad jag blir över ditt svar! Inte för att det dröjde länge eller så, men jag hade redan börjat fundera i banorna att det aldrig skulle komma något, samtidigt som jag funderade på en ny strategi.
Denna fix idé om att härleda vem björnen var, kom i samband med att jag skojade med min dotter om att björnen var min mormor. Jag skriver krönikor lite här och där, och efter den händelsen skrev jag krönikan ”Min mormor björnen”, på en sida som heter Babyvärlden. Om du är intresserad finns den här: http://www.babyvarlden.se/Daniel-Pernikliski/Min-mormor-bjornen/
Där finns även en liten bild på björnen. Är jag naiv om jag tror att det borde gå att härleda vem björnen var med årtal och foto? Jag tänker att i alla händelser så borde de som jobbade med björnarna då kunna avgöra det, utan svårigheter. Men jag är ju långtifrån någon björnkännare, så jag vet inte.
Hur som helst så ska jag inom kort (förmodligen mycket kort) skicka dig en bättre bild på björnen, och hoppas på det bästa.
Vi som skulle ha en mysig morgon hade jag tänkt, inte jaga iväg till dagis, utan ta det lugnt och slappa innan vi gick iväg. Efter dagislämningen skulle jag bege mig ut för att göra några ärenden, men först skulle jag skriva ut lite saker och göra lite bankfix, och under tiden kunde ju Korvas leka i godan ro, tänkte jag. Kanske rita lite stillsamt och nynna på någon trevlig melodi.
Vi vaknade båda på ett retligt humör. Jag för att jag hade sovit för lite och hon för att hon var lite krasslig, märkte jag senare. Hon ville inte alls leka på det sätt som jag hade föreställt mig och den ena katastrofen avlöste den andra. Hon blev så förtvivlat ledsen för allt. Som när jag vägrade att komplettera hennes nagelmålning en fjärde gång, efter att den tredje gången ha frågat henne tio gånger, en för varje finger, om hon var helt säker på att varenda liten millimeter som skulle målas nu verkligen var målad. Det var då jag förstod att hon var lite hängig – den oproportionerliga förtvivlan i kombination med snorig näsa och lite lätt glansiga ögon.
Dessförinnan var det en uppvisning i osnyggt föräldraskap från min sida. Jag antydde att det var hon som hade tagit min bankdosa, då jag inte hittade den när jag skulle logga in, därför att hon leker med den ibland, trots att hon inte får. Och senare, när hon satt och väntade på att få sina naglar målade och undrade varför jag dröjde, berättade jag otåligt att jag letade efter nagellacket som hon hade förlagt. Det som jag brukar se som en av mina starka sidor, att vara behärskad mot Korvas även när jag är på dåligt humör var som bortfluget. Istället lade jag skuld på henne, en krasslig treåring, för den ena saken efter den andra, bara för att jag var en tjurig jävel som hade gått och lagt mig för sent.
När hon grät i min famn efter det senaste nederlaget med nagellacket, insåg jag att hon inte skulle gå till dagis, utan vara med mig istället. Jag sa förlåt för att jag hade varit dum, även om jag förstod att hon självfallet inte kunde koppla mitt förlåt till rätt tillfällen. Och så tog jag ett djupt andetag och tänkte att nu börjar vi om.
Och när vi senare tog en fika på söder, mittemot Maria Magdalena kyrka, och diskuterade döden, i väntan på att min revisor skulle ha tid att ta emot oss, var det nästan som om den dåliga morgonen aldrig hade ägt rum.
Tidsperspektivet är det lite si och så med. Jag menar hon var ju faktiskt inte bebis för några dagar sedan, och så vitt jag kan minnas försökte hon aldrig rita ballonger när hon var bebis. Det var andra saker som var viktigare då, som att lyfta på nacken och rulla och sitta och äta skräp från mattan. Bara för att nämna några.
Men oavsett, så blir hon en alltmer effektiv ballongmakare för varje dag som går.
”Är det där kakor?”, frågade Korvas klockan 07.15 och pekade på ballerinarullen, som hon mycket väl visste vad den innehöll. Hon bar själv hem den från butiken igår, när vi skulle fika med ett par vänner. Naturligtvis var hennes egentliga fråga om hon fick en kaka, vilket hon också formulerade när jag inte nappade på hennes subtila önskan.
”Nej, man får inte äta kakor före frukosten”, svarade jag.
”Men jag vill ha en kaka”, fortsatte hon.
”Vet du”, svarade jag som till min stora förvåning insåg att jag också gärna ville ha en kaka ”ibland får man göra saker som man inte får”, och så gav jag henne en i alla fall.
Medan vi mumsade på våra kakor satt jag och funderade på om jag inte skulle ta och skriva en bok om barnuppfostran.
Med risk för att framstå som en smula underlig, är jag nyfiken på en brunbjörn som levde i djurparken för knappt trettio år sedan.
I ett familjealbum från 1982 hittade jag några bilder från Skansen, varav en är på en brunbjörn. Av anledningar som jag inte riktigt kan förklara, ens för mig själv, har jag blivit angelägen om att ta reda på vem björnen var. Eller möjligen är, eftersom den rent teoretiskt sett skulle kunna vara i livet än idag.
Vad hette den? Hur gammal blev den? Vilket kön? Fick den barn? Och så vidare.
Vem kan jag vända mig till med dessa, vad jag misstänker förhållandevis ovanliga, frågor?
”Ja, och sen kom du hem och då var du stor”, svarar Korvas och jag rörs av tanken på hur hennes vackra hjärna måste gå på högvarv för att pussla med dessa tvära kast i tiden. Hur kan hennes pappa, mannen i mustasch och polisonger bredvid henne, vara samma person som den lille pojken på bilden framför henne? Obegripligt. Det förstår knappt jag…
