”Är inte din gröt som mammas?”, frågade Molly, när jag skulle sleva upp en portion till Korvas och mig. Det går i perioder det här med gröt till frukost och nu är vi inne i en sådan igen, efter en lång tid med yoghurt. Molly hänger än så länge kvar vid sin fil, men förmodligen såg hon att konsistensen på gröten inte var densamma som den hon var van vid. Jag berättade att jag nu efter många års försök att anpassa mig till Lisas sätt att göra gröten, med minst dubbelt så mycket gryn som anges på förpackningen, hade gett upp och börjat göra den på det vanliga viset igen. Helt enkelt för att jag tycker att det blir för torrt och mastigt på det andra sättet. Det har varit en process, men nu är jag mogen att erkänna det öppet.

”Jaså, jag som trodde att du var en av oss”, sa Molly, och jag fick känslan av att ha fört hela min familj bakom ljuset.

Samtidigt kan jag tycka att det är lite väl hårt att utesluta någon från grupptillhörigheten bara för att den råkar vilja ha sin gröt lite lösare.

Med anledning av den senaste händelsen på dagis har jag låtit Lisa frisera mig. Om de små fortfarande tycker att jag är ful så får det stå för dem. Ingen kan säga att jag inte försökte.

Redan vid två kom jag till dagis igår för att hämta Korvas. Morgonen startade illa och dagen innan hade hon varit ledsen, så jag ville försäkra mig om att om även den här dagen var en dålig dagisdag så skulle plågan åtminstone vara förhållandevis kort.

Efter att bara ha kikat runt hörnet på andra våningen backade jag och gick tillbaka ut igen, eftersom barnen precis hade börjat med sitt mellanmål. Det brukar bli oroligt i gruppen om man kommer då. Även om man sätter sig på huk för att smälta in är man ett störningsmoment, som kan förvandla barnen till små clowner som hellre lägger sina äppelbitar på näsan istället för i munnen. Därför satte jag mig på en bänk på gården och läste en bok i väntan på att måltiden skulle avslutas. De minsta barnen var ute och lekte och många kom fram till mig på bänken, ibland i grupp och ibland en och en, och bara tittade, som nyfikna lemurer.

När jag hade hämtat mitt glada barn, som haft en fin dag, och gått nerför trappan stod en annan liten grupp småbarn i hallen och väntade på att bli påklädda. Jag sa hej till en liten pojke, samtidigt som vi smet förbi honom för att komma ut i kapprummet. Min oskyldiga och vänligt menade hälsning visade sig vara för mycket för den lille, vars hela ansikte förvreds i ångest. Underläppen började darra och snart nog var hela rummet fyllt av ljudet av hans häftiga gråt.

”Är jag läskig?”, frågade jag Korvas i kapprummet, efter att vi hade stängt dörren mellan oss och den panikslagna lille pojken.

”Nej, du är fin”, sa hon då och jag blev tvungen att pussa henne över hela ansiktet för det underbara svaret.

Därefter sa hon någonting som fick mig att skratta så högt och så länge att hon till slut såg lite förlägen ut och sa att det inte var roligt.

”Vet du, de små tycker att du är ful, men du är glad i alla fall.”