Vi tog ledigt från dagis i onsdags, för att åka och hälsa på Gustav (vår gamla inneboende). Efter en snabb visit i hans lägenhet, där han demonstrerade olika musikinstrument, begav vi oss ut i skogen. Gustav var förberedd till tänderna med nödvändiga vildmarksattiraljer, som spritkök, liggunderlag, såg och stor kniv.

Under promenaden undrade Korvas lite förskräckt om det inte fanns djur i skogen. Det sa jag att det gjorde, men att man inte behöver vara rädd för dem för att de är snälla. Dessutom är de svåra att se för att de är rädda för människor och gömmer sig när de hör att vi kommer. Resten av frågorna handlade om varför de gömmer sig för oss som är snälla.

”De är rädda för att vi ska äta upp dem”, sa jag.

”Men vi ska ju inte äta upp dem”, sa Korvas.

”Nej, men det vet ju inte djuren”, sa jag. Och sedan fortsatte diskussionen om djuren, till och från under hela vår vistelse i skogen.

När vi gjorde upp ett läger och skulle steka pannkakor visade sig den medhavda sågen och kniven vara till stor nytta eftersom Gustav hade glömt den för pannkakstillverkning nödvändiga stekspaden, varför han med van hand fick tillverka en av spillmaterial i naturen.

Så satt vi där i flera timmar, åt pannkakor och samtalade och njöt av höstsolen. Ett fantastiskt minne för livet för oss alla. 

Skulle jag försöka komma på någonting negativt med den här dagen, varför jag nu skulle försöka med det, så skulle det inte vara lätt. Möjligen det här med att Korvas bajsade tre gånger i skogen.

Med allt vad det innebär, med overall och höstkyla.