Kanske har vi lagt för stor vikt vid solens uppgång när vi har förklarat för Korvas när det passar sig att stiga upp, för det där har börjat verka till vår nackdel känner jag.

I och för sig är det ju relevant eftersom mänskligheten har anpassat sina tider efter solen, men man måste ändå ta ljuset med en nypa salt. Salt som Korvas helt tycks sakna. Molly, exempelvis, låter inte solen ha någonting med sina uppstigningar att göra när hon är ledig, trots att hon tycker minst lika mycket om solljus som alla andra. Det är sunt tycker jag, det gjorde inte jag heller i någon större utsträckning i mitt gamla liv.

Imorse började diskussionen om huruvida solen hade gått upp, om det var ”tänt ute”, redan klockan fem. Och med klockan som enda riktmärke berättade jag att tiden inte var mogen, oavsett hur det såg ut på solfronten. Jag sa att när man hade tider att passa var det egentligen tiden på dygnet som skulle styra uppstigningarna och inte soluppgången. Hur tidigt skulle man inte behöva gå upp på somrarna annars? Och så vidare. Var femte minut togs diskussionen upp på nytt, till dess att det inte spelade någon roll vad klockan var, eller var solen var, för det var ändå omöjligt att sova vidare.

När vi åt frukost igår var Korvas väldigt trött och meddelade sin ännu tröttare pappa att hon gärna hade sovit längre, men att solen faktiskt hade gått upp, och att det var därför hon hade stigit upp.

Det var då det började gå upp för mig att det har blivit en miss i kommunikationen.