Korvas har namnsdag idag, fick jag veta imorse när Sverker sms:ade och bad mig gratta henne på namnsdagen. Ja, inte ”Korvas” förstås, det namnet har ännu inte hunnit få sin egen dag, utan det var Harry det gällde. Typiskt nog glömde jag att gratta henne och nu ligger hon och sover, eller möjligen pratar med sina mjukisdjur i väntan på att somna, och då är det inte läge att klampa in och gratulera henne för någonting hon ändå inte förstår någonting av. Det kanske bara skulle få henne att ligga vaken och grubbla på vad jag kan ha menat.

Och det kan ta tid sådant där. Jag har själv inte alls förstått varför man ska gratuleras för ett namn, och då är det lite hårt att begära att en treåring ska göra det. Födelsedagar kan jag förstå, ett sätt att visa att man uppskattar att någon kom till världen. ”Grattis, vad jag tycker att det är roligt att du blev till”, så att säga. Men ”grattis, vad jag tycker att det är roligt att du fick ett namn”, känns inte särskilt starkt. Kanske rent av onödigt. Och det säger jag utan att vilja verka otacksam, för jag är verkligen glad och tacksam över att jag har ett namn. Men jag är glad över annat också, att jag har armar och ben tillexempel, och det vore ju fullständigt befängt att gratulera mig för det.

Återigen, utan att vilja verka otacksam.