Vi som skulle ha en mysig morgon hade jag tänkt, inte jaga iväg till dagis, utan ta det lugnt och slappa innan vi gick iväg. Efter dagislämningen skulle jag bege mig ut för att göra några ärenden, men först skulle jag skriva ut lite saker och göra lite bankfix, och under tiden kunde ju Korvas leka i godan ro, tänkte jag. Kanske rita lite stillsamt och nynna på någon trevlig melodi.

Vi vaknade båda på ett retligt humör. Jag för att jag hade sovit för lite och hon för att hon var lite krasslig, märkte jag senare. Hon ville inte alls leka på det sätt som jag hade föreställt mig och den ena katastrofen avlöste den andra. Hon blev så förtvivlat ledsen för allt. Som när jag vägrade att komplettera hennes nagelmålning en fjärde gång, efter att den tredje gången ha frågat henne tio gånger, en för varje finger, om hon var helt säker på att varenda liten millimeter som skulle målas nu verkligen var målad. Det var då jag förstod att hon var lite hängig – den oproportionerliga förtvivlan i kombination med snorig näsa och lite lätt glansiga ögon.

Dessförinnan var det en uppvisning i osnyggt föräldraskap från min sida. Jag antydde att det var hon som hade tagit min bankdosa, då jag inte hittade den när jag skulle logga in, därför att hon leker med den ibland, trots att hon inte får. Och senare, när hon satt och väntade på att få sina naglar målade och undrade varför jag dröjde, berättade jag otåligt att jag letade efter nagellacket som hon hade förlagt. Det som jag brukar se som en av mina starka sidor, att vara behärskad mot Korvas även när jag är på dåligt humör var som bortfluget. Istället lade jag skuld på henne, en krasslig treåring, för den ena saken efter den andra, bara för att jag var en tjurig jävel som hade gått och lagt mig för sent. 

När hon grät i min famn efter det senaste nederlaget med nagellacket, insåg jag att hon inte skulle gå till dagis, utan vara med mig istället. Jag sa förlåt för att jag hade varit dum, även om jag förstod att hon självfallet inte kunde koppla mitt förlåt till rätt tillfällen. Och så tog jag ett djupt andetag och tänkte att nu börjar vi om.

Och när vi senare tog en fika på söder, mittemot Maria Magdalena kyrka, och diskuterade döden, i väntan på att min revisor skulle ha tid att ta emot oss, var det nästan som om den dåliga morgonen aldrig hade ägt rum.