Ibland kan bibliotekens villkor verka hårda, att man måste lämna tillbaka någonting som man kan ha kommit att fästa sig vid, men eftersom det är själva grundprincipen med bibliotek är det svårt att komma runt. Hur skulle annars någon annan kunna läsa böckerna och se på filmerna, om ingen lämnade tillbaka det de lånade? Snart nog skulle vårt vackra stadsbibliotek likna ett övergivet palats, tömd på allt, sånär som på ofantliga mängder hyllor utan någonting att bära.

Snart nog skulle det, inför häpna åhörare, hållas föreläsningar om fenomenet bibliotek. Ett förgånget koncept från en svunnen tid då det var möjligt för nästan vem som helst att ta del av förstklassig litteratur utan att betala ett öre. Jag säger ”nästan” vem som helst, för att jag förmodar att det krävs att man har ett personnummer och en adress, och det är det inte alla som har.

Det var inte helt lätt att förklara det där för en uppriven treåring, som upplevde att hon inte hade fått chansen att titta klart ordentligt på Mumindalen. Enligt min uppfattning blir man aldrig riktigt klar med Mumindalen, vare sig man är tre eller hundratre, men det är en annan fråga som jag valde att hålla utanför diskussionen.

Med löften om att låna om filmen vid tillfälle, och dessutom addera Dunderklumpen, lade sig stormen till slut, varför vi helt och hållet kunde ägna promenaden till dagis åt att diskutera kondens, frost och varför det finns stuprör.

På det hela taget en intellektuellt stimulerande morgon med andra ord. Och hela händelseförloppet var färdigutspelat vid en tid på dygnet då jag i mitt gamla liv knappt hade hunnit med en första harkling.