”Går det att byta ’vi älskar dig’ mot ’vi tycker om dig’?”, frågade en av ångest bleknosad man sina lika skakade vänner.

När jag uppfattade frågan kunde jag inte hålla tillbaka ett litet skratt, som hade gått obemärkt förbi om det inte vore för att en i sällskapet vände sig om precis då. Och när våra blickar möttes förstod han omedelbart vad jag skrattade åt, vilket också avslöjade att jag hade tjuvlyssnat.

Korvas och jag satt och fikade och medan en lite mindre del av min uppmärksamhet var riktad mot hennes trollkonster, var en lite större del riktad mot det här sällskapet på fyra män i min egen ålder, vid bordet intill, som förberedde ett bröllopstal som ingen av dem ville hålla.

Nyss hade tre i gruppen försökt bryta sig loss från den ursprungliga planen att alla skulle läsa upp ett par rader var, till förmån för en ny plan som gick ut på att den fjärde skulle läsa upp allt själv, därför att han hade känt föremålet för talet längst. Vid den kraftmätning i att känna brudgummen minst som sedan utbröt, verkade några plötsligt vara så ytligt bekanta med fästmannen att det föreföll märkligt att de över huvud taget hade blivit bjudna på hans bröllop.

Nu hade de återgått till den första planen, efter att han som hade känt brudgummen längst och tycktes vara den som arbetade hårdast med att föra talet framåt, hade protesterat och sagt att det här var från alla. Och att han, precis som de andra, ville kräkas vid blotta tanken på att hålla tal, men att deras gemensamme vän skulle bli mycket besviken om de inte gjorde det. Istället låg nu alltså fokus på hur de, som var män, skulle kunna få den tilltalade, som var en annan man, att förstå att de älskade honom, utan att behöva använda de allra naknaste orden.

Det fanns någonting väldigt rörande över situationen, som förde tankarna till en karikatyr på en av den stereotypa manlighetens allra största svårigheter – att vara känslosam utan att behöva blotta sig.

”Förlåt!”, sa jag mitt i skrattet och insåg att vidare ursäkter var överflödiga. Ingenting skulle kunna överskyla det faktum att jag hade suttit och lyssnat. Men istället för att ge uttryck för någon som helst irritation vände sig nu hela sällskapet mot mig, med vänliga och mjuka, om än skärrade, ögon, som också uttryckte en viss förväntan. Som att jag, en främmande person utifrån, kanske var den räddare i nöden som kunde få den jobbiga känslan i deras magar att försvinna. Eller åtminstone skänka lite lindring i form av tröst och förståelse.

”Bröllopet är om några timmar”, sa en av dem till mig. ”Och det är ingen annan som kommer att hålla tal”, fyllde en annan i.

”Åh, jag fattar, vad jobbigt”, sa jag utan att komma på någonting mer uppmuntrande att säga, även om jag mycket väl kunde relatera till känslan av starkt obehag över att behöva prestera inför en större grupp. 

Likt gatuhundar som snabbt har stannat till utanför en restaurang, i hopp om att de dinerande gästerna ska slänga åt dem en bit mat, men lika snabbt insett att så inte kommer att ske, vände sig männen om igen och fortsatte med sin ångestladdade skaparverksamhet, som om det korta meningsutbytet med mig aldrig hade ägt rum.

”Men. ’Vi tycker om dig in i döden’, kan man säga så?”, fortsatte den första. ”Är det ens någonting man kan säga?”