Mitt liv har kommit att kretsa mycket runt björnar den senaste tiden. Nyligen läste jag en Passalina-bok om en pastor och en björn, och efter att jag upptäckte björnen i mitt familjealbum (den som Korvas trodde var min mormor) och bestämde mig för att ta reda på mer om den, har korrespondensen med Skansen blivit ett viktigt inslag i min vardag.

Nu vet jag att björnen jag har sökt hette Cici och föddes 1976. Det kan man veta för att hon var den enda som var så ljus i pälsen – Kåra var väldigt mörk och Harriet var mittemellan. Att det skulle ha varit hanen Charlie var det aldrig tal om, så jag antar att en kännare inte har några besvär med att skilja en hona från en hane. Och fler vuxna björnar fanns det inte på Skansen 1982.

Dessvärre gick min dröm om att kunna hälsa på Cicis avkommor på Skansen i kras, då de alla adopterades bort till andra djurparker, när Cici dog en alldeles för tidig död 1984. Vad som hände med barnen sen vet jag inte.

Hur nyfiken jag än är på hur Cici dog och vart avkommorna tog vägen, känner jag att jag har pressat min vänliga kontaktperson på Skansen tillräckligt nu. Nästan varje mejl från kontaktpersonens håll har avslutats på ett sätt som uttrycker, om än på ett artigt och tämligen subtilt vis, en önskan om att vår kontakt ska upphöra i och med det. En önskan som jag har valt att ignorera, eftersom det inte har sagts rakt ut, i min iver att spåra rätt på björnen. Men nu är gränsen nådd känner jag.

Och jag måste jag ta en paus innan jag kontaktar dem igen, för att få reda på lite mer om den där apan som också figurerar i familjealbumet.

Cici – vila i frid.