”Pappa jag växer”, brukar Korvas ofta säga nu. Vi har ju pratat mycket om att hon växer och blir stor, och om kläder och skor som har blivit för små och om att hon var en bebis förut men är större nu. Väldigt mycket har vi pratat om det, när jag tänker efter, sannolikt för att man har en konstant känsla av att inte riktigt hänga med i hur fort det går.

Första gången hon sa ”pappa jag växer”, svarade jag: ”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.” Sen berättade jag att det inte knakar på riktigt, utan att man bara brukar säga så när någonting växer fort, att det växer så att det knakar.

”Knakar det på låtsas?”, frågade hon då och jag svarade att precis så var det. Det knakar på låtsas. Och från den första gången skapades en komprimerad variant av hela konversationen som har repeterats varje dag. 

”Pappa, jag växer.”

”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.”

”Ja, på låtsas.”