Anledningen till att jag var tvungen att använda mig av pausbilden i mitt förra inlägg var att jag först försökte skriva ett annat inlägg som jag bara inte fick till, och då stod ingen annan lösning till buds.

Jag försökte förklara varför jag fann det så oerhört roligt att någon har tryckt på ”gillar inte”-tummen till byggfilmen med Korvas på Youtube. Och jag lyckades inte förmedla det utan att låta självgod, vilket inte var min mening. Som om det skulle vara ett skämt i sig att någon hade ogillat en film som jag hade lagt upp, och så är det verkligen inte. Det är ju inga konstigheter – funktionen finns där som en guide för eventuella kommande tittare, som ska vägledas i valet om det är värt att ägna 53 sekunder av sitt liv åt det här klippet eller inte, och någon person ansåg att det inte var värt besväret.

Jag har svårt att sätta fingret på precis vad det är som gör det så kul, men sannolikt har det att göra med föreställningen om att det är synnerligen opassande att bua åt ett barn. Vilket personen inte ens gör, utan den buar åt filmen om barnet, och det är någonting helt annat.

Ni ser, jag lyckas inte alls med att förklara det här, och då kan ni säkert föreställa er hur svårt det var att förklara för Korvas varför jag började skratta, redan innan filmen hade börjat, när vi skulle se den tillsammans igår.

Men hon tog inte illa vid sig.