Vi fick ett fotbollsspel av våra grannar som håller på och rensar i sina fyra förråd. Fyra förråd! tänker ni. De kan för bövelen inte vara kloka! Men då vill jag att ni ska veta att vi också har fyra förråd, vilket i och för sig antyder att vi inte heller är kloka, snarare än att fyra förråd skulle vara ett sansat och rimligt antal.

Det första dygnet förvarade vi spelet uppe på vårt vindsförråd. För det var på vinden det fruktfulla mötet med grannarna ägde rum, och jag tyckte att det var en god idé att förvara det där i väntan på att vi visste var vi skulle ställa det. Men Korvas kunde inte bärga sig mer än ett dygn och hoppade upp och ner av speliver, varför jag omvärderade situationen och beslutade att bära ner spelet på en gång.

Vi hann spela en stund före nattningen, Korvas och jag, och hon jublade och highfivade med inneboende varje gång jag sköt en boll i hennes mål. ”Ja, ja!” skrek hon, varför jag länge trodde att vi spelade på samma lag. Ända tills hon sa att jag inte ”vinde”, vilket antydde att vi ändå hade någon sorts tävling som min dotter uppenbarligen höll på att vinna. I så fall kunde hon gott styra sina egna spelare, tänkte jag.

Men jag sa inget.