Jag vill passa på att tacka för den oro som uttrycks i kommentarerna till mitt tidigare inlägg. Det är fint, men framförallt får det mig att inse att jag måste förtydliga mig lite. Jag kan vara naiv och tro att mina läsare ska förstå mer än de gör ibland, när jag ser läsarna som en grupp människor som har läst många av mina inlägg och därför ”känner mig” så pass väl att de kan göra vissa grundantaganden om hur saker och ting förhåller sig. I det här fallet skulle ett sådant grundantagande vara att jag inte är en sorts person som låter min dotter sniffa, varför man skulle förstå att inlägget varken var ett rop på hjälp, eller en beskrivning av ett ohälsosamt beroende, som jag dessutom rycker på axlarna åt.

Det handlar alltså varken om starka medel, eller om att sniffa, utan om att Molly tycker om goda dofter, vilket då och då tar sig uttrycket att hon luktar på saker som hon tycker luktar gott. Det kan vara en deodorant eller att stanna till snabbt på gatan utanför en tvättstuga, eller att tjata till sig ett diskmedel som luktar hallon, så att det i alla fall finns något nöje med att ha en diskdag. Och någon gång ibland kan det röra sig om att lukta på någon mildare såpa, i en dos väl jämförbar med den man får när man använder såpan vid städning.

Nu byggde jag, och skruvade till, en hel historia av att det fanns ett tillfälle när jag kom in på hennes rum och hon luktade på en såpa (vilket såg ytterst komiskt ut), så att man om man läser inlägget ordagrant kan tro att det rör sig om ett rengöringsmedelsmissbruk. Det var aldrig min mening att man verkligen skulle tro det, återigen med hänvisning till min naivitet. Det var dumt och så förhåller det sig alltså inte. Texten var ingenting annat än ett fatalt misslyckat försök att skriva ett roande inlägg.

Även om det nu i förlängningen, trots allt, har skapat en situation som inte helt saknar inslag av komik.