”Det är kladdkakans dag idag”, säger Molly och vänder bort blicken från datorn ett slag, för att fånga min.

”Det var fan det dummaste jag har hört”, säger jag och jagar upp mig en smula inombords över alla dessa bakelsedagar som poppar upp från ingenstans. 

Fettisdagen kan jag acceptera för att den har hängt kvar så länge. Våffeldagen accepterar jag för att påhittet är absurt – att vårfrudagen (jungfru Maria bebådelsedag) liknar ordet våffeldagen, varför somliga har börjat äta våfflor då istället. Det är onekligen komiskt och sannolikt är det mycket roligare att äta våfflor än att fira jungfru Marias havandeskap. Kanelbullens dag håller jag fortfarande på och processar om jag tycker att den borde få finnas eller inte, och det lutar åt ett rungande nej. Men oavsett åt vilket håll domen faller i den frågan så går min gräns där, vid kanelbullen, frågan är bara på vilken sida om gränsen bullen hamnar.

Men ostkakans dag och kladdkakans dag, vad är det med det!? Vi har inte dagar så att det räcker om alla maträtter och bakverk ska få en egen. Vill man äta bullar och sötsaker är det väl bara att köra på, man behöver ju inte skriva om hela almanackan för det.

”Asså, jag bara säger att det är kladdkakans dag idag, inget mer med det”, fortsätter min älskade dotter.

”Mm, det är bajskorvens dag imorgon”, säger jag, varpå vår inneboende kallar mig bitter.