Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns ett samband mellan att det har stått pappa så mycket på min dotters teckningar, och att hon länge har behärskat bokstaven p. Så när jag tränade henne på bokstaven m igår, visste jag mycket väl att jag gav henne spaden och tillhörande instruktioner för att kunna gräva den grop i vilken jag själv måste vila.

Men ett par timmar efter att Lisa hade åkt till Sundsvall ville Korvas skriva mamma, och vad vore jag för en sorts förälder om jag inte ställde upp på att hjälpa henne med det? Även om jag har jag tänkt att det har funnits någon rättvisa i det där, att jag har kompenserats för den omvända situationen som rådde när hon var riktigt liten och började lära sig ord. Då fick jag kallas mamma under längre tid än jag önskade, bara för att det råkade vara lättare för en bebismun att forma ljudet ”m”.

Nåväl, efter en kurs i att skriva m, skrev jag mamma tydligt på ett papper och så skulle Korvas härma. Det blev fel hela tiden och hon blev oerhört ledsen, och jag förbannade mig själv för att jag hade lovat att hon skulle få vara uppe ända tills det blev rätt. Alla dessa krångliga ”m” och deras närhet till varandra ställde till det så till den grad att den rätta kombinationen tycktes omöjlig.

Till slut, vid en tidpunkt då min dotters ansikte hade hunnit gömmas bakom en glansig hinna av tårar och snor, fick hon i alla fall till det, efter att jag hade coachat henne intensivt mellan bokstäverna, så att de kom på rätt plats.

Imorse försvann hon in till arbetsrummet så fort hon var klar med frukosten. Och när jag slevat i mig de sista tuggorna gick jag efter, för att upptäcka att hon hade skrivit ett perfekt mamma, helt utan förlaga.

Och på de snöbeklädda gatorna i Sundsvall vandrar en mor med fuktiga ögon.