Vi ska till landet och lägga upp Gullrumpan på land nu, och datorn får stanna hemma.

Från och med nu ska jag alltid publicera den här bilden när jag av någon anledning inte kan få till något annat inlägg. Då kommer bilden att fungera lite som en informationsskylt, som inte behöver vidare förklaringar till varför den är där.

Dessutom är det en så stark bild att den förtjänar att publiceras många gånger. Om jag inte missminner mig är det här den tredje.

”Titta, där är två skuggor som håller varandra i handen!”, ropar Korvas.

Hon är medveten om att det är hon och jag, och hon är extra intresserad av skuggor nu för att vi har lånat en Lilla-spöket-Laban-film på bilblioteket, och på den finns ett mycket spännande avsnitt, där Laban blir osams med sin egen skugga. Han tycker att skuggan är skitdålig på att göra skuggfigurer och kallar honom för världens sämsta skugga, vilket gör att skuggan blir vred och försvinner iväg. Då blir Laban ledsen och inser att han var dum och saknar sin skugga och letar efter honom i fängelsehålorna. När de plötsligt upptäcker varandra blir de båda vettskrämda, men blir sedan sams och kramas, och ordnar en sjuhelsikes skuggshow för Labolina och Prins Bus.

Allt det här diskuterar vi, Korvas och jag, och vi kommer fram till att vi inte är arga på våra skuggor. De sköter sig.

Även om de är härmapor och klänger fast vid oss som plåster.

Det märkvärdiga med babysimmet var inte simlektionerna i sig, utan närheten och nakentiden. Det fanns bara hon och jag i hela världen då, och under babysimmets intensiva halvtimme var vi klistrade mot varandra, hud mot hud…

Läs krönikan här!

Vi fick ett fotbollsspel av våra grannar som håller på och rensar i sina fyra förråd. Fyra förråd! tänker ni. De kan för bövelen inte vara kloka! Men då vill jag att ni ska veta att vi också har fyra förråd, vilket i och för sig antyder att vi inte heller är kloka, snarare än att fyra förråd skulle vara ett sansat och rimligt antal.

Det första dygnet förvarade vi spelet uppe på vårt vindsförråd. För det var på vinden det fruktfulla mötet med grannarna ägde rum, och jag tyckte att det var en god idé att förvara det där i väntan på att vi visste var vi skulle ställa det. Men Korvas kunde inte bärga sig mer än ett dygn och hoppade upp och ner av speliver, varför jag omvärderade situationen och beslutade att bära ner spelet på en gång.

Vi hann spela en stund före nattningen, Korvas och jag, och hon jublade och highfivade med inneboende varje gång jag sköt en boll i hennes mål. ”Ja, ja!” skrek hon, varför jag länge trodde att vi spelade på samma lag. Ända tills hon sa att jag inte ”vinde”, vilket antydde att vi ändå hade någon sorts tävling som min dotter uppenbarligen höll på att vinna. I så fall kunde hon gott styra sina egna spelare, tänkte jag.

Men jag sa inget.

”Det är kladdkakans dag idag”, säger Molly och vänder bort blicken från datorn ett slag, för att fånga min.

”Det var fan det dummaste jag har hört”, säger jag och jagar upp mig en smula inombords över alla dessa bakelsedagar som poppar upp från ingenstans. 

Fettisdagen kan jag acceptera för att den har hängt kvar så länge. Våffeldagen accepterar jag för att påhittet är absurt – att vårfrudagen (jungfru Maria bebådelsedag) liknar ordet våffeldagen, varför somliga har börjat äta våfflor då istället. Det är onekligen komiskt och sannolikt är det mycket roligare att äta våfflor än att fira jungfru Marias havandeskap. Kanelbullens dag håller jag fortfarande på och processar om jag tycker att den borde få finnas eller inte, och det lutar åt ett rungande nej. Men oavsett åt vilket håll domen faller i den frågan så går min gräns där, vid kanelbullen, frågan är bara på vilken sida om gränsen bullen hamnar.

Men ostkakans dag och kladdkakans dag, vad är det med det!? Vi har inte dagar så att det räcker om alla maträtter och bakverk ska få en egen. Vill man äta bullar och sötsaker är det väl bara att köra på, man behöver ju inte skriva om hela almanackan för det.

”Asså, jag bara säger att det är kladdkakans dag idag, inget mer med det”, fortsätter min älskade dotter.

”Mm, det är bajskorvens dag imorgon”, säger jag, varpå vår inneboende kallar mig bitter.

När jag rotade i skåpet där vi förvarar glasburkar och plastbehållare för mat och dryck, upptäckte jag att Korvas vattenflaska var borta. Hon har haft en egen vattenflaska som hon har styrt och ställt med, och nu när jag upptäckte att den var borta insåg jag att det har varit lugnt på den fronten en liten tid. Sannolikt finns det ett samband.

Korvas hade vanligt kranvatten i den, som hon fyllde på själv och behandlade som om det vore vin av ädlaste sort. Mån om att alla skulle få smaka erbjöd hon små skvättar till oss alla, men ve den som tog för mycket. En gång tog jag en hel klunk och fick en skarp blick riktad mot mig, tillsammans med kommentaren: ”OJ, du dricker så mycket, det måste räcka till alla!”

Det fick både mig och hushållets övriga medlemmar att brista ut i gapskratt, vilket inte heller sågs med blida ögon från den stränga vattenförvaltarens håll, varpå hon upplyste oss om att man inte fick skratta inomhus.

Vi hade väldigt strikta regler på den tiden.

In i det sista fiskar hon efter att vara uppe lite längre, den gode Korvas. Om nu inte själva läggningen är att betrakta som ”det sista” förstås, och det bord det ju vara, för då fiskar hon även efter det sista. Det är kanske framförallt då det stora fiskandet börjar.

Hon tassar upp och säger att hon är kissnödig och så sitter hon där med finurlig min, utan att så mycket som en droppe ramlar ner i vattnet. Inte överraskande berättar hon sen att det inte kommer något kiss och så lunkar hon motvilligt tillbaka till rummet. Två minuter senare, när jag står och hänger tvätt, hör jag hur det skrapar försiktigt inne på toaletten och då har hon börjat leka med båtarna och den lilla vattenkannan som brukar vara med henne i baljan när hon badar.

När jag konfronterar henne säger hon att hon inte leker utan att hon tycker att båtarna ska vara inne hos henne i sovrummet, men eftersom jag inte delar den uppfattningen skickas hon tillbaka till rummet igen, utan badleksakerna. 

Precis när jag har tagit vid där jag slutade, med tvätthängningen, börjar hon gråta och säger ”men jag måste ju faktiskt bajsa”, på ett sätt som att det var orättvist av mig att köra ut henne från badrummet när hon måste bajsa. Vilket det i och för sig hade varit om så hade varit fallet.

”Men BAJSA då!”, säger jag. Om du är bajsnödig så får du ju bajsa och inte börja leka med båtarna. Sen sitter hon där på toaletten igen och ser sig omkring, utan finurlig min, men med lika skralt resultat.

”God natt mitt älskade barn. Inget mer spring nu”, säger jag när jag har skickat henne till rummet igen. Då börjar hon gråta igen och säger att man faktiskt måste få gå upp om man är kissnödig, och det får jag ju tillstå att hon har alldeles rätt i. 

När det är ungefär en centimeters glipa kvar mellan dörren som jag håller på att stänga och dörrkarmen, frågar Korvas: ”Vad gör du pappa?”

”Jag hänger tvätt”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”För att tvätten är blöt”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”För att kläderna var smutsiga och då tvättade vi dem och när man tvättar dem blir de blöta och då måste man hänga upp dem för att de ska torka”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”God natt Korvas, nu måste du sova”, svarar jag.

Till gårdagens inlägg om den flygande gubben fick jag en intressant kommentar, varför jag väljer att hänga kvar vid det prickiga mästerverket ytterligare en dag. 

Kommentatorn luftade en teori om att den flygande gubben i själva verket kanske är en hund, vilket skulle styrkas av att det står ”FOVVVV” bredvid teckningen. Eftersom jag själv tyckte att det var en intressant teori, frågade jag Korvas idag om vad det står.

”Men det får stå så på din teckning”, svarade hon.

”Ja, det får det verkligen, det är jättefint”, sa jag. ”Jag bara undrade bara om du visste vad det stod.” 

”Gubben flyger, står det”, svarade hon på ett sätt som antydde att hon inte alls var intresserad av några djupare diskussioner om någonting så uppenbart.

Här ligger alltså ingen hund begraven.

Innan vi skulle gå hem ville Korvas ta med sig sina teckningar från dagis. Vi tömmer hennes låda där regelbundet, vilket är tur för hon ritar i en takt som om hon vore ritare på en fabrik, med stenhårda produktionskrav. 

Ur en hög av ungefär trettio teckningar drog hon fram en som var till Lisa och en som var till mig. ”Den här är till pappa”, sa hon och berättade att det var en prickig gubbe som kunde flyga med sina två vingar.

Det här var långtifrån den första teckningen jag har fått, men jag blir ändå löjligt glad varje gång någon är tillägnad mig. Inte alls som jag hade föreställt mig innan jag fick barn, att jag skulle bli rätt mätt på det där med barnteckningar. Den här gången blev jag extra glad, för att det i den flygande gubbens panna står APAP, mellan de streck som enligt uppgift är kinder. Säg det ett par gånger efter varandra så hör ni hur fint det låter.

Det har jag själv gjort ett par gånger.

Genom köksfönstret kunde man se hur vinden ryckte loss höstlöven från trädgrenarna och kastade runt dem i luften, innan den slutligen lät dem landa i ett glödande täcke av rött, orange och gult…

Läs krönikan här!