”Pappa jag växer”, brukar Korvas ofta säga nu. Vi har ju pratat mycket om att hon växer och blir stor, och om kläder och skor som har blivit för små och om att hon var en bebis förut men är större nu. Väldigt mycket har vi pratat om det, när jag tänker efter, sannolikt för att man har en konstant känsla av att inte riktigt hänga med i hur fort det går.

Första gången hon sa ”pappa jag växer”, svarade jag: ”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.” Sen berättade jag att det inte knakar på riktigt, utan att man bara brukar säga så när någonting växer fort, att det växer så att det knakar.

”Knakar det på låtsas?”, frågade hon då och jag svarade att precis så var det. Det knakar på låtsas. Och från den första gången skapades en komprimerad variant av hela konversationen som har repeterats varje dag. 

”Pappa, jag växer.”

”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.”

”Ja, på låtsas.”

Vi lämnade in Korvas sommaruppgift till dagis för några dagar sedan. Det är hennes tredje sommaruppgift någonsin, men den första vi har lyckats lämna in. Vår insats var inte klanderfri den här gången heller – på fotografiet till uppgiften har Korvas mössa och overall, vilket vittnar om en smärre försening. Men när vi lämnade in den hängde de flesta löven kvar på träden, även om de var orangea och röda, och då fanns i alla fall spår av sommaren kvar. För säkerhetsskull, för att inte provocera personalen, döpte jag uppgiften till ”Korvas höstuppgift”.

Uppgiften handlade om att dokumentera någonting som förändrades i närområdet, och vi inriktade oss på förändringar i soprummet. Korvas hade noterat att statusen i grovsoprummet ständigt förändrades. Ibland var behållarna överfulla av stinkande sopor, men också av skatter i grovsoprumsdelen, och ibland gapade behållarna tomma. Hon kom att intressera sig för sophanteringsfrågor när det gick upp för henne att vi gick ner med hushållsavfall titt som tätt. Tidigare hade hon inte tagit så stor notis om påsarna vi bar med oss, utan trodde att det främsta syftet med att gå till grovsoprummet var att leta efter saker.

Med den nya insikten följde hundratals frågor, om varför man måste kasta sopor och varför man bär ner dem till soprummet, varför man lägger olika saker i olika behållare och varför det kommer människor med sopbilar och hämtar allt, vart det tar vägen sedan och vad man gör med det då, och så vidare. Det är sunda frågeställningar det där – som förhoppningsvis kan leda till uppvaknandet av ett miljötänk.

Det nya intresset har också fått positiva konsekvenser i vardagen. Sedan vi lämnade in uppgiften har vi vid flera tillfällen haft turen att få syn på sopbilar i arbete. Nu går vi aldrig bara förbi, utan stannar och tittar, hand i hand, och håller andan av spänning medan bilens metallkäftar mosar sönder alla sopor till en stinkande soppa.