Innan vi skulle gå hem ville Korvas ta med sig sina teckningar från dagis. Vi tömmer hennes låda där regelbundet, vilket är tur för hon ritar i en takt som om hon vore ritare på en fabrik, med stenhårda produktionskrav. 

Ur en hög av ungefär trettio teckningar drog hon fram en som var till Lisa och en som var till mig. ”Den här är till pappa”, sa hon och berättade att det var en prickig gubbe som kunde flyga med sina två vingar.

Det här var långtifrån den första teckningen jag har fått, men jag blir ändå löjligt glad varje gång någon är tillägnad mig. Inte alls som jag hade föreställt mig innan jag fick barn, att jag skulle bli rätt mätt på det där med barnteckningar. Den här gången blev jag extra glad, för att det i den flygande gubbens panna står APAP, mellan de streck som enligt uppgift är kinder. Säg det ett par gånger efter varandra så hör ni hur fint det låter.

Det har jag själv gjort ett par gånger.