När jag rotade i skåpet där vi förvarar glasburkar och plastbehållare för mat och dryck, upptäckte jag att Korvas vattenflaska var borta. Hon har haft en egen vattenflaska som hon har styrt och ställt med, och nu när jag upptäckte att den var borta insåg jag att det har varit lugnt på den fronten en liten tid. Sannolikt finns det ett samband.

Korvas hade vanligt kranvatten i den, som hon fyllde på själv och behandlade som om det vore vin av ädlaste sort. Mån om att alla skulle få smaka erbjöd hon små skvättar till oss alla, men ve den som tog för mycket. En gång tog jag en hel klunk och fick en skarp blick riktad mot mig, tillsammans med kommentaren: ”OJ, du dricker så mycket, det måste räcka till alla!”

Det fick både mig och hushållets övriga medlemmar att brista ut i gapskratt, vilket inte heller sågs med blida ögon från den stränga vattenförvaltarens håll, varpå hon upplyste oss om att man inte fick skratta inomhus.

Vi hade väldigt strikta regler på den tiden.