”Jag tycker om katter och hundar”, berättade Korvas på väg hem från dagis. Så fortsatte hon med att berätta att hundar tycker om att nosa på henne och att katter tycker om att stryka sig mot henne. Jag har själv sett det ske många gånger, så jag vet att hon inte far med osanning.

Någonstans här i diskussionen började jag vandra iväg i tankarna så att periferihörseln fick sköta jobbet. Jag hörde alltså, men var inte närvarande.

”Och älgar, jag tycker om tre djur. Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”DET ÄR TRE DJUR, KATTER, HUNDAR OCH ÄLGAR!”

”Men varför skriker du Korvas?”

”FÖR ANNARS HÖR DU INTE!”

”Förlåt, jag drömde mig bort lite. Du gillar älgar också. Katter och hundar och älgar, det är tre djur. Du gillar tre djur.”

Korvas log nöjt när jag hade bekräftat vad som gällde. ”Men råttor då, tycker du inte om råttor?”, fortsatte jag.

”Jag tycker bara om möss, men inga fler djur. Bara fyra.”

”Men björnar då?”

”Bruna björnar och isbjörnar, men inga fler djur tycker jag om.”

”Och fiskar då, tycker du inte om fiskar?”

”Jo, men inga fler djur.”