Nästan varje dag köper vi en frukt till Korvas på väg hem från dagis. Det är en process som inte får skyndas och hon väljer noggrant ut dagens läckerhet efter sort, storlek och kondition. Och etikett. 

En fin etikett väger upp för mycket. Igår ville hon exempelvis välja en närmast förmultnad banan från lådan med frukt som inte längre går att sälja, som har en skylt som det står ”gratis är gott” på, för att etiketterna råkade vara större och finare på dem än på de bananer för ordinarie pris som fortfarande såg ätliga ut.

Att gratis är gott är förövrigt ett påstående som inte alls behöver vara sant, utan beror helt och hållet på hur det som är gratis smakar. Något som man inte nödvändigtvis vill ta reda på om det som är gratis är ruttet. Att gratis är billigt, eller rent av gratis, är däremot ingenting man behöver tvista om. Därför kan man heller inte ta ifrån butiksföreståndaren det att fram tills han skrev dit orden ”är gott” hade han författat en sanningsenlig skylt. Möjligen blev han distraherad av en kund och skulle egentligen ha skrivit någonting annat, det kan vi omöjligt veta.

Vad vi däremot vet är att Korvas ville ha en banan från ”Gratis är gott”-lådan, trots att den var rutten, för att etiketten var fin. Som jag såg det fanns det två problem med det. Dels befarade jag att Korvas inte skulle gilla den skamfilade bananen och dels skulle vi inte ha någonting annat från butiken den här gången, och jag kände mig inte alls bekväm med att bara gå in och hämta en gratis banan och sedan gå ut igen. Då skulle jag känna mig tvingad att köpa någonting annat istället.

Det här ledde fram till en kompromiss som gick ut på att vi tog etiketten från den skämda bananen och fäste på den ätliga, och på så sätt blev alla nöjda. Jag fick göra rätt för mig, utan att för den skull behöva förköpa mig, butiksföreståndaren fick sälja någonting och Korvas fick både någonting i magen och på näsan.