Jag upphör aldrig att förundras över hur många sånger Korvas kan. Det är ju ingenting konstigt med det egentligen, de sjunger sånger hela dagarna på dagis, men när man inte är med under repetitionerna kommer de som överraskningar när de presenteras i färdig form i hemmet. Nyligen hörde jag en helt ny låt som gick ungefär såhär: ”Annars måste du vara snäll och vänta på din aftonkväll. Önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting. Tänk vad man vill ha det bra, säg vad du vill ha pappa.”

Så skulle jag önska något jag ville ha innan visan började om. Men när jag skulle önska mig någonting tog det stopp. Visst hade jag kunnat önska mig resor eller restaurangbesök eller någonting i stil med det, men jag inbillade mig att det här var en julklappsvisa och att Korvas var ute efter prylar, så det slutade med att jag hittade på istället – frukt och annat smått.

Ända sedan visan upphörde – inte naturligt utan när jag sa att jag inte ville vara med längre efter ett tjugotal varv – har jag fortsatt att fundera på någon pryl jag vill ha, utan att komma på någonting. Det är klart att det finns en massa saker som vore roligt att ha, en vinterjacka i bättre skick än den jag har exempelvis, men ingenting som jag passionerat önskar mig på det där sättet som jag minns att jag kunde önska mig saker när jag var yngre. Hela dagar kunde jag drömma om något visst föremål som skulle förändra mitt liv.

Nu har jag istället övergått till att fundera på om det betyder att jag har gett upp mina drömmar, eller om jag bara har slutat koppla ihop dem med materiella ting. Det är ingen liten fråga det. Slutsatsen är helt avgörande för om jag har krympt eller vuxit som människa.

Undrar om de tänker på det här när de lär barnen nya visor.