Vi såg en död råttunge på gården häromdagen. Den var inte mycket större än en mus, vilket jag också först trodde att det var, men dess grova huvud och svans tillsammans med de kraftiga benen avgjorde saken.

”Titta, där ligger en död råttunge”, sa jag till Korvas. 

”Ja, den ligger där och sover”, sa hon när hon kommit fram för att titta.

”Nej, den sover inte, den är död”, sa jag. För jag tror inte att det finns någon som helst fördel med att vandra omkring på jorden och förvänta sig att de döda plötsligt ska vakna.

Efter en ganska bristfällig förklaring från min sida, till varför vi inte skulle ta i den döda råttan med händerna, funderade vi på vad som kunde ha hänt med den. Min främsta teori var att det kanske var någon av gårdens katter som hade dödat den. En teori som både förvånade och förskräckte Korvas en aning, att katter var kapabla till sådana bestialiska handlingar. Det är möjligt, i alla fall inte omöjligt, att hon just i det ögonblicket plockade ner katterna från den allra högsta av heliga djurs piedestaler, där hon tidigare har hållit dem upphöjda. Det får framtiden utvisa. 

Det är naturligtvis inte omöjligt att det fick rakt motsatt effekt, att hennes gränslösa beundran för allt som rör katter fick henne att öppna ögonen för den potentiella njutningen i att döda. Men det håller jag för osannolikt, och dessutom ligger det långt bortom det område av tankar där jag tycker att det är trivsamt att röra mig. 

I mycket engagerade ordalag beskrev Korvas för mig hur fort musen måste springa för att inte bli dödad av katten. Musen måste rent av springa lika fort som Korvas för att klara sig undan. Det här berättade hon trots att det inte ens var frågan om någon mus, det hade vi ju klargjort redan, och trots att hon, om vi nu ska vara helt ärliga, faktiskt inte springer särskilt fort.

Vi undrade också vilka som skulle hinna först med att avlägsna den döda råttan från gården, av fastighetsskötarna och råttungens föräldrar. Är de hungriga är de inte främmande för att äta upp sina egna barn vet ni, de smutsiga kräken.

Råttorna menar jag då, inte fastighetsskötarna. De senare gör bara sitt jobb och ordnar med begravning i soporna.

Vilket för en råtta borde vara lika ärofyllt som Valhall för en viking.

Mycket försiktigt, i en blåögd förhoppning om att jag ingenting skulle se, böjde sig Korvas ner och plockade upp nöten och fick någonting finurligt över sig, som avslöjade att hon hade för avsikt att äta upp den…

Läs krönikan här!