Jag kan jag inte minnas när jag behövde väcka Korvas på morgonen senast, innan det här julinfernot började.

Under en lång period gick hon in på vårt sovrum och antingen smekte någon av oss försiktigt i ansiktet eller knuffade någon av oss otåligt i sidan och meddelade att det var dags att gå upp. På senare tid har hon börjat gå raka vägen till toaletten, varför den nya väckningssignalen låtit: ”jag har kissat färdigt”, vilket har förkortat sträckan mellan sömn och aktiv handling avsevärt.

Inte alls olik stegringsfunktionen på en väckarklocka, stiger min dotters rop gradvis i styrka, från att ha börjat mycket tyst och försiktigt. Så om man vaknar till ”JAG HAR KISSAT FÄRDIGT!”, kan man vara ganska säker på att man har sovit sig igenom de tidigare signalerna.

Men nu har jag alltså väckt henne ett par morgnar i rad, så att vi ska hinna se julkalendern. Vanligtvis brukar hon vara uppe vid den här tiden, men sannolikt har vintermörkret gjort så att hon nu behöver den extrasömn som jag har ryckt henne ur. Och även om morgnarna har varit mysiga, i soffan med Korvas uppkrupen i mitt knä, har hon blivit fruktansvärt trött, arg och ledsen på eftermiddagarna.

I kön till kassan på väg ut från mataffären efter dagis igår, mötte vi en av Korvas dagisfröknar som sa hej och gick vidare. När Korvas inte svarade, sa jag att hon måste säga hej tillbaka när folk hälsar, vilket gjorde henne fullkomligt bestört över att hon inte hade hälsat. ”Men gör det nu”, sa jag. ”Spring efter henne och säg hej och så kommer du tillbaka hit sen.”

Vi hade redan bråkat om i stort sett allt i hela butiken som Korvas ville ha men inte fick, med gråt och vansinnesutbrott som resultat, varför jag inte ville missa detta tillfälle att tysta en attack utan att det innebar att jag ”sålde mig”. Efter en halv minut kom hon tillbaka än mer bestört och sa att det inte gick att säga hej, därför att fröken hade försvunnit till en annan avdelning i butiken. ”Men gå efter henne in dit och säg hej då”, sa jag, varpå jag skuggade henne för att inte tappa bort henne i butiken.

Från mitt gömställe såg jag hur hon till slut hann ifatt sin fröken och stod en meter ifrån henne och bara stirrade, utan att fröken, som var lyckligt ovetande om den dramatik hon var inblandad i, ens märkte att hon var där. Till slut skrek Korvas ”HEJ!”, på ett sätt som lät mer som stick åt helvete än kul att se dig, och när den förvånade fröken vände sig om och sa hej tillbaka stirrade Korvas hotfullt på henne en stund, innan hon började traska mot kassorna igen.

Imorse fick hon få sova tills hon vaknade.