När vi hade lämnat Luciafirandet bakom oss och promenerade gatan fram hand i hand, berättade jag för Korvas att vi skulle handla i den jättestora affären. Det är så vi skiljer affärerna åt när deras namn inte bringar klarhet. Den lilla, den stora och den jättestora. Om inte det heller är tydligt nog så tar vi hjälp av annat – den lilla är den vi brukar stanna kvar och fika på en frukt i, den stora är den som ligger vid dagis och den jättestora är den som har en mjukistiger som har en hel tunna med gratis bananer till barn.

Den förtjusande tigern till trots är det ganska ofta Korvas inte vill gå till den jättestora affären. Kanske för att den ligger längst bort och kräver mer av hennes trötta ben, jag vet inte.

Nu började hon hur som helst protestera och säga att hon ville gå till den stora affären istället, den vid hennes dagis. Jag svarade att jag förstod att hon ville det, men att nu skulle vi inte göra det, för vi skulle gå till den jättestora, och då satte den igång, den gamla visan.

”Men jag vill gå till den andra affären!”

”Ja, jag hör att du vill det, men vi ska inte det idag. Vi ska handla saker som är bättre att handla i den jättestora affären.”

”Men jag vill gå till den andra affären!”

”Jag förstår att du vill det, men vi ska inte göra det idag.”

”MEN JAG VILL GÅ TILL DEN ANDRA AFFÄREN!”

”Ja, jag hör att du vill det, men vi ska inte göra det idag, och det hjälper inte att skrika.” 

”MEN JAG VILL GÅ TILL DEN ANDRA AFFÄREN!”

”Men du, det är faktiskt inte du som bestämmer vilken affär vi ska gå till.”

Då börjar hon skratta, mitt nyss så arga barn. Inte ett tillgjort skratt utan ett gurglande jätteskratt från magen. Som att hon aldrig i hela sitt liv har hört ett så komiskt påstående som att det inte är hon som bestämmer.

”Joho”, säger hon och fortsätter att skratta.

”Nehej”, säger jag som också har börjat skratta.

Och så går vi så, skrattande på väg mot den jättestora affären, helt oense om vem som bestämmer.