Jag satt och försökte knåpa ihop en text om att vi var på Solvalla igår. Det var vi nämligen och det kändes lite smått surrealistiskt att vi var det faktiskt, för man kan inte kalla oss för en hästfamilj precis. Men det var fint, Lisa skulle göra en fotoövning där och vi följde med allihop, och även den familjemedlem som följde med under tvång visade upp sin bästa sida. Så hade det verkligen inte behövt vara, det är alltid lite vanskligt med hur det ska bli med det där, men utan tvånget hade familjemedlemmen ifråga inte visat upp någon sida över huvud taget.

Det var inte långt kvar tills jag skulle gå och hämta Korvas på dagis när jag skrev, och eftersom jag inte hade någon idé om vart Solvallatexten skulle ta vägen la jag ner den och stängde av datorn. Men jag var ruskigt trött och ögonen tittade i kors och jag höll på att somna stående och tänkte att det är nog bäst att jag tar en fem minuters kortvila innan jag sticker iväg. Och så la jag mig på soffan med en äggklocka i handen och somnade på stubben och vaknade strax av att klockan pep, och jag minns att precis när det ringde sa jag en mening i drömmen: ”Vänta, jag ska gå till Carballi och köpa köttbullar.”

Jag mindes ingenting annat och tänkte inte mer på drömmen sen, men alldeles nyligen funderade jag på vad jag skulle laga för mat imorgon och kom instinktivt att tänka på köttbullar. Och när jag tog fram köttfärs ur frysen för att tina mindes jag drömmen, och insåg att jag naturligtvis måste laga dem Carballi-style, vilken style det nu må vara.

Det hade onekligen varit enklare att köpa, men dels vet jag inte vem Carballi är och dels låter det rätt dyrt.

Okej, det ska erkännas att jag blir rätt provocerad av Korvas nya grej att skrika ”mamma” för full hals, varje gång någonting går emot henne. Då brukar jag tänka att man måste kunna sätta sig över sånt där när man är vuxen, men jag kan liksom inte låta bli att ta det personligt i alla fall, trots att jag vet att det inte är det. Utåt sätt är jag lugn som en filbunke och hanterar situationen som om jag inte brydde mig ett skvatt, men inombords blir jag verkligen störd och tycker att det är ett jävla sätt att behandla folk på.

Nu är det dessutom så att vi hittills inte har hamnat i någon situation där läget, sett till min dotters chanser att få bestämma, hade förbättrats av att hon hade haft med sin mamma att göra. Som exempelvis då hon bara vill ha bröd och ingen mat och ropar ”mamma” när hon inte får det. Det förhåller sig ju inte direkt på det viset att Lisa i samma läge hade sagt ”jaha, vill du bara ha bröd och ingen mat? Självklart ska du få det min lilla gullunge, och gillar du inte brödet kan jag kila iväg och köpa lite godis istället, för det tycker du ju om!”.

Det ska också erkännas att jag kände en viss tillfredsställelse då jag ventilerade saken med Lisa och fick höra att det var samma visa för henne. Efter det kände jag mig rätt barnslig, men det hjälpte ändå. Så när det uppstod en sådan situation igår, gav det mig lite tröst att tänka att det säkert hade varit samma sak för Lisa, om det hade varit hon som var med Korvas.

Vi var ensamma i parken och jag var riktigt engagerad och deltog aktivt i äventyret att gräva fram skatter ur ihåligheterna i träden med pinnar. Jag var inställd på att vi skulle stanna där en god stund, vilket jag också hade sagt, när hon plötsligt fick den där blicken som brukar berätta att det är ganska bråttom. Hon höll handen mot baken och spärrade upp både mun och ögon och sa att hon var bajsnödig. Något som antagligen var sant sekunden innan hon sa det, men när hon väl yppade orden hade hon redan löst problemet och bytt det mot ett annat.

Jag har svårt att tänka mig att Lisa hade låtit Korvas leka vidare i parken, i det här läget. Ändå utropades ”maaammaa”, under gråt och skrik, som hade hon bara varit där hade hon befriat Korvas från den tyranniska orättvisan att behöva gå hem så tidigt, bara för att hon hade bajsat på sig.

Hon var sur på mig i närmare en timme efter det. Och jag började fundera på om hon hade fått allting om bakfoten och trodde att det var jag som hade bajsat i hennes kalsonger.

Det är ganska fascinerande hur lång tid det har tagit egentligen. När den som senare skulle visa sig vara Korvas låg i magen, delade vi av ett stort rum till två mindre, så att hon skulle få ett eget.

I början var arbetet effektivt, och snart hade vi reglat upp, isolerat, och skruvat upp två lager med skivor. Först plywood och sedan gips, och därefter spacklat och målat. Nu stod två rum klara, sånär som på golvlister, dörrar och ordentlig belysning i Korvas rum. Men det var ju mest skönhetsbrister, och vi hade ändå lite för skralt med pengar för att köpa dörrar just då tyckte vi.

Två år senare (!) satte vi in dörrar och golvlister, och ytterligare två år senare (!), närmare bestämt i söndags, fick Korvas en ordentlig lampa, att ersätta det sorgliga lysrör som har stått lutad mot en av hennes hyllor med. Ofta har jag tänkt att vi måste fixa det där, men fram till rätt nyligen har hon varit på sitt rum ganska sällan, annat än nattetid, så det har inte funnits något jättebehov egentligen. Förutom att det har sett rätt bedrövligt ut. Jag har tänkt på det när hon ska nattas och glömt bort det på dagarna, kan man säga.

Men sedan hon allt oftare leker därinne, på kvällar och mörka morgnar, har läget blivit ett annat, och i söndags fick jag en snilleblixt. Vi hade just, äntligen, skruvat ner barngrindarna från trappan, Korvas och jag, när jag plötsligt insåg att vi framför oss hade tillräckligt med material för att bygga en riktigt rejäl pjäs till lampa. På vinden fanns sladdar, kontakter och den stora lampskärmen.

Skärmen och hur den i min ungdoms glansdagar hamnade i min ägo, har en historia att berätta den också. Men den vill den inte berätta. Den vill hellre berätta om hur den blev en vital komponent i Korvas barngrindslampa.

Slumpen förde mig till Säby Gård, och under min promenad till ett fågeltorn, som enligt en skylt skulle ligga två och en halv kilometer bort från själva gården, roade jag mig med tanken på vad som skulle hända om jag dog i de där trakterna. Kanske att jag halkade i trapporna till fågeltornet eller något. För egen del skulle det naturligtvis inte hända särskilt mycket, men jag föreställde mig en polisutredning där man kliade sig i huvudet över varför jag befann mig just där. Hur kunde det komma sig att det låg en död man från Vasastan i ett fågeltorn vid Säbysjön på Järvafältet?

Det var inte frågan om att jag gick och längtade efter döden där jag promenerade fram på slingriga stigar i skogen, tvärtom, det kändes utomordentligt trevligt att leva. Nej, det var själva mysteriet med att ingen visste var jag befann mig som var tilltalande.

Jag funderade på om den handskrivna lapp som jag hade lämnat kvar i lägenheten, med bokstäverna ”säbr” och ett alfabet på, över huvud taget skulle vägas in i utredningen. Kanske skulle den kastas och förklaringen till varför jag dog just där skulle förbli en gåta för all framtid.

Ibland måste man bryta sina mönster, och det var i de tankarna som jag spelade tärning med alfabetet och fick fram bokstäverna ”säbr”, som jag därefter knappade in i sökfältet på sl.se:s reseplanerare, varpå orten Säby Gård dök upp som första träff. Oerhört praktisk funktion faktisk. Jag fick på samma gång reda på både vart jag skulle och hur jag skulle komma dit.

Hade jag inte slagit siffrorna 1,4,3,5,2,1,6,3 och fått fram bokstäverna ”säbr” hade jag fortfarande varit ovetande om att det finns en fågel som heter blå kärrhök. Än mindre hade jag känt till att det under den gångna hösten har skådats 72 sträckande blå kärrhökar över norra Järvafältet, vilket är ett nytt rekord för området.

Om ni betänker hur hisnande liten sannolikheten var, att det skulle bli just den sifferkombinationen som det blev, så förstår ni att det är i det närmaste omöjligt att lära sig någonting om blå kärrhökar på det här sättet.

Ändå är det precis det vi har gjort.

”Vad är det här nu då?”, tänkte jag när jag böjde mig ner och plockade upp brevet som låg på hallgolvet. ”Från Tyskland, varför har jag fått brev från Tyskland?”. Så började jag gå igenom de få personer jag känner som bor där, om de nu bor kvar, och i vilket ärende de skulle ha velat kontakta mig.

Först hajade jag till över den kusligt bekanta handstilen på adressen, innan jag kopplade att det var min egen och då klarnade allt, och redan innan jag hade öppnat brevet visste jag vad som fanns i. Då blev jag varm i kroppen och sprättade upp brevet med ett leende.

Om ni minns åkte Lisa och jag till Berlin i april förra året. Hon fyllde 30 och jag hade köpt en överraskningsresa dit. Den sista kvällen tog vi foton på oss själva i en passfotoautomat som stod på gatan, men råkade glömma kvar bilderna på den bar där vi senare avslutade kvällen. Dagen efter gick vi till den stängda baren och kilade in ett frankerat kuvert i dörren, med en lapp i om att om de hittade bilderna fick de gärna skicka dem till oss.

Och nu, nio månader senare, damp de ner i brevlådan, tillsammans med ett brev från ägaren som berättade att han hade hittat bilderna i en hög av papper när det var dags för årsredovisningen. Han hoppades att bilderna inte kom försent och att Lisa och jag fortfarande höll ihop.

(Här ser ni det inkilade brevet)

Så gjorde vi äpplemos som avtalat, Korvas och jag.

Jag kärnade ur och hon skar upp äpplena i bitar med en matkniv och lade dem i en kastrull, varpå vi hällde i en liten skvätt vatten och lät allt koka en stund. När det hade svalnat mixade vi de mjuka äpplena med en mixerstav, och Korvas såg häpen ut när allt plötsligt var äpplemos.

Hon har alltid kallat även potatismos för äpplemos, vilket vittnar om en viss förvirring, men har man inte sett det själv är det inte lätt att veta att äpplemos faktiskt består av mosade äpplen.

Nu hade hon gjort det. Hon hade själv deltagit i en trollerikonst av högsta klass och med egna ögon sett hur äpplen förvandlades till äpplemos. Flera gånger ville hon smaka på den ljumma söta smeten, när allt var klart, som för att försäkra sig om att smaken av mosade äpplen verkligen stämde överens med smaken av äpplemos.

Vi sitter mittemot varandra och äter frukost. Korvas äter havregrynsgröt med mjölk utan något övrigt tillbehör, därför att vi inte har något hemma och hon vill ha gröt i alla fall. Tillbehörsbristen gör att jag väljer yoghurt istället, men vi bestämmer att vi ska göra äpplemos nästa dag, så att jag också kan äta gröt och så att hennes gröt blir godare.

”Det här är vänster”, säger hon plötsligt och håller upp höger hand.

”Nej, det där är höger”, säger jag.

”Men det där är vänster”, säger hon och pekar på min vänsterhand som vilar på bordet, väldigt nära hennes högerhand. ”Det ska vara samma.”

Jag berättar att hon har rätt i att det är min vänster, men att min vänstra sida, när vi sitter mittemot varandra, är samma som hennes högra. Sedan lyfter jag upp henne från stolen så att jag är bakom henne och berättar att när vi står såhär så har vi samma höger och vänster. Jag berättar att nu är kylskåpet till höger, för oss båda, och fönstren till vänster, för oss båda, och så snurrar jag ett halvt varv och berättar att nu är fönstren till höger, för oss båda, och kylskåpet till vänster, för oss båda. Så snurrar vi runt så några varv medan jag pekar ut fler föremål, innan jag ställer ner henne på golvet och sätter mig på knä mittemot henne och berättar att nu är kylskåpet till vänster för mig men till höger för henne, därför att vi är mittemot varandra.

Efter det sätter vi oss vid bordet igen och hon tycks ha köpt mitt resonemang och jag är lite stolt över min pedagogiska framgång. Men så dyker en irritationsrynka upp mellan hennes ögon varpå hon viftar med sin högra hand igen och säger: ”Men det här ÄR vänster, det har mamma sagt.”

”Ja, ja, vi får prata mer om det där en annan gång”, suckar jag. ”Nu måste vi strax klä på oss och gå till dagis.”

I radhuset där jag växte upp kunde man gå ett varv från köket till matrummet till vardagsrummet till hallen och till köket igen. Varje gång jag funderade intensivt på någonting brukade jag gå där, varv efter varv, det kunde hålla på i en evighet. Som Professor Balthazar om ni minns, fast han gick fram och tillbaka och inte i ett varv, och till slut fick han en snilleblixt.

Där jag bor nu finns också en möjlighet att gå runt, men sträckan är mycket snävare och inte alls lika bra som den i radhuset, varför jag har valt att förlägga mina funderingsvarv till huvudet istället. Den sträckan har jag gått många varv och funderat på vad jag ska göra när jag blir stor. Precis som Professor Balthazar, fast han gick fram och tillbaka och funderade på helt andra saker såklart. Och så fick han snilleblixtar, det får inte jag.

Annars är det på pricken.

Morgonen startade dåligt. Vi drog täcket fram och tillbaka mellan oss, och i mitten, som i en tunnel med glidande tak, låg Korvas. Hon hade smugit sig in på vårt rum för tredje natten i rad och var klarvaken och klappade Lisa och mig.

När jag med ett ryck plötsligt blev helt utan täcke klev jag ur sängen i vredesmod och gick in till badrummet och ställde mig i duschen, utan att ha någon aning om hur mycket klockan var. Ovissheten om tiden har blivit något av ett tema nu märker jag, men det är ju helt omöjligt att skilja dag från natt den här årstiden.

Jag hade precis satt på duschen när jag hörde ljud vid dörren och såg hur Korvas hand försiktigt öppnade den.

”Jag ville inte att du skulle vara ensam, det är därför jag kommer”, sa hon, och det riktigt värkte i mig att hon hade bekymrats över mitt hastiga uppbrott. När hon ändå var därinne frågade jag om hon inte skulle bada samtidigt som jag duschade, och möttes av en lång tvekan. Hon brukar inte vara så peppad på att bada när man berättar att hon ska göra det, även om det blir kul sen när hon väl sitter i baljan. Nu tänkte jag inte tvinga henne, hon fick välja själv, speciellt som det fanns en möjlighet att det fortfarande var mitt i natten.

”Ja”, sa hon plötsligt, som om hon erinrade sig om att det faktiskt var synd om mig som riskerade att vara ensam annars, och så tog hon av sig pyjamasen och klev ner i baljan.

Inte för att hon själv var särskilt sugen, utan för att vara snäll mot mig.

När Korvas kom in och sa att det snart var dag antog jag att hon hade rätt, i brist på egen vetskap om dygnets tidpunkt. Inga ledtrådar fanns att hämta när jag yrvaket tittade ut genom fönstret och klockan (mobiltelefonen) orkade jag inte titta på.

Så jag öppnade täcket och lät henne krypa ner bredvid mig så att vi kunde morna oss tillsammans en liten stund, och så klappade jag henne i ansiktet. Jag somnade om med täta intervaller men väcktes snabbt igen av att hon knuffade på mig och sa att hon tyckte att jag skulle klappa henne. Till slut sa jag att jag var trött och ville sova tills klockan ringde, vilket borde vara vilken minut som helst nu, och föreslog att hon skulle klappa mig istället, eftersom hon var så pigg. Det ville hon absolut inte för det var så himla tråkigt tyckte hon.

För att kunna veta vilken strategi jag skulle lägga upp gällande klappandet behövde jag veta vilken tid det var, så jag samlade kraft och sträckte mig efter telefonen och upptäckte att klockan inte var mer än fyra. Att snooze-klappa min dotter i tre timmar till hade jag verkligen ingen lust med, så jag berättade som det var, att vi hade misstagit oss och att det fortfarande var natt och att vi skulle sova i flera timmar till. Därefter fick jag hota henne med att hon måste gå tillbaka till sin egen säng om hon inte slutade skruva på sig och sparka otåligt med benen, men betonade, så fort jag hörde att hon blev ledsen av beskedet, att jag gärna såg att hon stannade kvar, bara hon låg still.

Så la jag armen om den varma lilla kroppen, och medan jag sjönk in i dvala kände jag små, små vibreringar i madrassen från hennes rastlösa ben som darrade i kampen att inte röra på sig.

Och kort därefter, tror jag, somnade hon också.