Morgonen startade dåligt. Vi drog täcket fram och tillbaka mellan oss, och i mitten, som i en tunnel med glidande tak, låg Korvas. Hon hade smugit sig in på vårt rum för tredje natten i rad och var klarvaken och klappade Lisa och mig.

När jag med ett ryck plötsligt blev helt utan täcke klev jag ur sängen i vredesmod och gick in till badrummet och ställde mig i duschen, utan att ha någon aning om hur mycket klockan var. Ovissheten om tiden har blivit något av ett tema nu märker jag, men det är ju helt omöjligt att skilja dag från natt den här årstiden.

Jag hade precis satt på duschen när jag hörde ljud vid dörren och såg hur Korvas hand försiktigt öppnade den.

”Jag ville inte att du skulle vara ensam, det är därför jag kommer”, sa hon, och det riktigt värkte i mig att hon hade bekymrats över mitt hastiga uppbrott. När hon ändå var därinne frågade jag om hon inte skulle bada samtidigt som jag duschade, och möttes av en lång tvekan. Hon brukar inte vara så peppad på att bada när man berättar att hon ska göra det, även om det blir kul sen när hon väl sitter i baljan. Nu tänkte jag inte tvinga henne, hon fick välja själv, speciellt som det fanns en möjlighet att det fortfarande var mitt i natten.

”Ja”, sa hon plötsligt, som om hon erinrade sig om att det faktiskt var synd om mig som riskerade att vara ensam annars, och så tog hon av sig pyjamasen och klev ner i baljan.

Inte för att hon själv var särskilt sugen, utan för att vara snäll mot mig.