I radhuset där jag växte upp kunde man gå ett varv från köket till matrummet till vardagsrummet till hallen och till köket igen. Varje gång jag funderade intensivt på någonting brukade jag gå där, varv efter varv, det kunde hålla på i en evighet. Som Professor Balthazar om ni minns, fast han gick fram och tillbaka och inte i ett varv, och till slut fick han en snilleblixt.

Där jag bor nu finns också en möjlighet att gå runt, men sträckan är mycket snävare och inte alls lika bra som den i radhuset, varför jag har valt att förlägga mina funderingsvarv till huvudet istället. Den sträckan har jag gått många varv och funderat på vad jag ska göra när jag blir stor. Precis som Professor Balthazar, fast han gick fram och tillbaka och funderade på helt andra saker såklart. Och så fick han snilleblixtar, det får inte jag.

Annars är det på pricken.