När Korvas kom in och sa att det snart var dag antog jag att hon hade rätt, i brist på egen vetskap om dygnets tidpunkt. Inga ledtrådar fanns att hämta när jag yrvaket tittade ut genom fönstret och klockan (mobiltelefonen) orkade jag inte titta på.

Så jag öppnade täcket och lät henne krypa ner bredvid mig så att vi kunde morna oss tillsammans en liten stund, och så klappade jag henne i ansiktet. Jag somnade om med täta intervaller men väcktes snabbt igen av att hon knuffade på mig och sa att hon tyckte att jag skulle klappa henne. Till slut sa jag att jag var trött och ville sova tills klockan ringde, vilket borde vara vilken minut som helst nu, och föreslog att hon skulle klappa mig istället, eftersom hon var så pigg. Det ville hon absolut inte för det var så himla tråkigt tyckte hon.

För att kunna veta vilken strategi jag skulle lägga upp gällande klappandet behövde jag veta vilken tid det var, så jag samlade kraft och sträckte mig efter telefonen och upptäckte att klockan inte var mer än fyra. Att snooze-klappa min dotter i tre timmar till hade jag verkligen ingen lust med, så jag berättade som det var, att vi hade misstagit oss och att det fortfarande var natt och att vi skulle sova i flera timmar till. Därefter fick jag hota henne med att hon måste gå tillbaka till sin egen säng om hon inte slutade skruva på sig och sparka otåligt med benen, men betonade, så fort jag hörde att hon blev ledsen av beskedet, att jag gärna såg att hon stannade kvar, bara hon låg still.

Så la jag armen om den varma lilla kroppen, och medan jag sjönk in i dvala kände jag små, små vibreringar i madrassen från hennes rastlösa ben som darrade i kampen att inte röra på sig.

Och kort därefter, tror jag, somnade hon också.