Strax innan jag var framme vid dagis igår, bestämde jag mig för att förlänga min promenad för att rensa sinnet. Tusen tankar snurrade i huvudet, utan att någon blev färdigtänkt, och jag vet att när jag är så fjärran blir tiden med Korvas inte särskilt angenäm. Då tittar jag på henne utan att se henne och mitt robotjag får ta hand om allt det praktiska samtidigt som den andra delen fortsätter att hoppa mellan meningslösheter. Därför bytte jag riktning, sänkte promenadtempot och andades lugnare och började räkna gatstenar.

Vid ett tillfälle krockade jag nästan med en kändis, på det där på samma gång löjliga och fascinerande sättet då man gör en ansats att svänga för att lämna plats åt den andre, samtidigt som den andre gör samma sak samtidigt, fast spegelvänt. Man liksom sicksackar framåt som varandras spegelbild och krocken är oundviklig om ingen stannar och låter den andre gå först. Vanligtvis slutar de här händelserna med ett smågenerat skratt från båda parter, och jag brukar le en stund efteråt åt det fina i att ha delat ett ögonblick med en total främling.

Nu var det ingen som stannade. Vi möttes i en tackling, längst ut på trottoarkanten, och det var bara jag som hade anständigheten att skratta lite ansträngt åt missödet. Kändisen såg ut som en sten i ansiktet, som att det var mitt fel.

”Jävla stroppkändis”, tänkte jag då, men valde att skjuta tanken åt sidan för att inte förstöra det lugn som jag höll på att bygga upp. Så jag började räkna gatstenar igen, från ett eftersom jag hade tappat räkningen, och när jag kom fram till dagis hade jag en anständig förälders fokus och Korvas och jag hade en fin stund tillsammans.

Varje gång jag svävade iväg i tankarna igen började jag räkna. Det är så jag vet att södra sidan av huset mittemot Matteus kyrka har 94 fönster.