Den första måndagen på ett nytt år måste betraktas som måndagarnas måndag. En supermåndag som bär på allt det som vanliga måndagar bär på, multiplicerat med femtiotvå. Om måndagar gör en lycklig i vanliga fall, borde man vara närmast euforisk en dag som denna. Om vanliga måndagar däremot bjuder på självmordstankar är det stor risk (eller chans beroende på hur man ser det) att man inte överlever den här dagen.

Personligen befinner jag mig någonstans mittemellan. Måndagarna gör mig varken lycklig eller tar kål på mig, men jag kan känna en viss förstärkt prestationsångest då. En känsla av att det som händer på måndagen sätter ribban för det som händer resten av veckan. Det fungerar naturligtvis inte så, men det hindrar inte känslorna från att tycka det. 

Därifrån kan ni själva dra slutsatser om lämplighetsgraden i att välja en supermåndag som dagen för sin comeback på bloggen. Förstärkt prestationsångest x 52. Det sundaste draget vore naturligtvis att skjuta på comebacken till imorgon. 

Det hade jag också gjort om jag inte hade suttit inne på den här bilden, där Lisa har dokumenterat Korvas livs första vakna skarv mellan två år, med tillhörande fyrverkerier.

Sånt lämpar sig väl att visa en supermåndag.