Alltså den där proceduren med korven, som började som en rar del av nattningen, håller på att gå överstyr. Nu har hon börjat skrika på nätterna om att korven har gått sönder, när den har hamnat i oordning. För så är det ställt med mänskliga korvar, att om korven rör sig inuti brödet så kan brödet lätt rulla upp sig och likna ett vanligt täcke.

Men sånt får man finna sig i tycker jag, och det har jag försökt förmedla till Korvas. Jag har sagt att det blir så med korvar, att de går sönder på nätterna och det gör ingenting. Man kan göra en ny, perfekt korv, nästa natt. Senast inatt hade vi den här diskussionen, då jag var inne och reparerade korven, efter att ha väckts av min dotters desperata tjut.

Det gav dessvärre inget resultat, för lite senare när jag återigen hade sjunkit in i en skön sömn kom nya klagovisor om att hon måste gå och kissa, vilket hon inte kunde göra utan att förstöra korven. När jag hjälpte henne igen förklarade jag att vi också behöver sova och att hon inte kan skrika på det där sättet mitt i natten bara för att täcket riskerar att rulla upp sig.

”Jag tycker inte att natten är så fin, det är därför jag skriker”, svarade hon på det. Och kort därefter skrek hon igen, men då fick Lisa gå upp. Därför vet jag inte precis vad som hände, men det mesta talar för att det var samma visa igen.

Trubbel med korven.