Vi sitter mittemot varandra och äter frukost. Korvas äter havregrynsgröt med mjölk utan något övrigt tillbehör, därför att vi inte har något hemma och hon vill ha gröt i alla fall. Tillbehörsbristen gör att jag väljer yoghurt istället, men vi bestämmer att vi ska göra äpplemos nästa dag, så att jag också kan äta gröt och så att hennes gröt blir godare.

”Det här är vänster”, säger hon plötsligt och håller upp höger hand.

”Nej, det där är höger”, säger jag.

”Men det där är vänster”, säger hon och pekar på min vänsterhand som vilar på bordet, väldigt nära hennes högerhand. ”Det ska vara samma.”

Jag berättar att hon har rätt i att det är min vänster, men att min vänstra sida, när vi sitter mittemot varandra, är samma som hennes högra. Sedan lyfter jag upp henne från stolen så att jag är bakom henne och berättar att när vi står såhär så har vi samma höger och vänster. Jag berättar att nu är kylskåpet till höger, för oss båda, och fönstren till vänster, för oss båda, och så snurrar jag ett halvt varv och berättar att nu är fönstren till höger, för oss båda, och kylskåpet till vänster, för oss båda. Så snurrar vi runt så några varv medan jag pekar ut fler föremål, innan jag ställer ner henne på golvet och sätter mig på knä mittemot henne och berättar att nu är kylskåpet till vänster för mig men till höger för henne, därför att vi är mittemot varandra.

Efter det sätter vi oss vid bordet igen och hon tycks ha köpt mitt resonemang och jag är lite stolt över min pedagogiska framgång. Men så dyker en irritationsrynka upp mellan hennes ögon varpå hon viftar med sin högra hand igen och säger: ”Men det här ÄR vänster, det har mamma sagt.”

”Ja, ja, vi får prata mer om det där en annan gång”, suckar jag. ”Nu måste vi strax klä på oss och gå till dagis.”