Vi städade badrummet och diskuterade döden, Korvas och jag. Dagen innan, i fredags, var hon på begravning för första gången i livet.

Jag hade förberett henne innan, berättat att man skulle försöka vara tyst och sitta stilla länge, och att många skulle gråta, men att det var i sin ordning. När man saknar någon mycket så är det skönt att gråta. Hon satt knäpptyst, med en ros i ena handen och min hand i den andra, och iakttog ceremonin med forskande ögon. Med jämna mellanrum vände hon upp blicken för att läsa av mitt ansikte och kolla så att allt var okej, och då log jag för att bekräfta att precis såhär skulle det vara. Hon var allvarlig men inte orolig, och jag tror att hon tyckte att det var högtidligt att hon fick vara med.

I badrummet dagen efter undrade Korvas varför hon som hade dött var död, och jag berättade, återigen, att hon var gammal och att när man blir gammal så dör man till slut. Jag höll upp fyra fingrar i luften och sa att såhär många år har du snart levt, och hon som dog har levt såhär många år, och så räknade jag från ett till åttioåtta på fingrarna. När jag kom till ungefär femtio började Korvas skratta, för att jag räknade och räknade och inte tycktes ha några planer på att sluta. Som om jag skojade.

Redan vid trettiosju, min egen ålder, tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit på och räknat ett tag, och att det fortfarande var femtioen fingrar kvar. Vid fyrtioåtta tänkte jag på mamma och hade fyrtio fingrar kvar. När jag hade räknat till alla åttioåtta, finger för finger, var både Korvas och jag överens om att hon som dog hade levt väldigt många år.

Men att älskade föräldrar och älskade vänner, är älskade föräldrar och älskade vänner, om de så är tusen år gamla, det förstod Korvas mycket väl.