När man är ute med en hund som egentligen inte vill gå ut, blir varje hundens steg som ett inbromsande sista. Varenda muskel i hundens kropp väntar på ögonblicket då man ska vända riktning och gå hemåt igen, och när det väl sker har avståndet som hunden släpat efter med istället blivit ett försprång. Oerhört praktiskt. För hunden.

Min promenad med Korvas till dagis imorse hade många likheter med de ovilliga hundarnas promenader. Visserligen ville hon inte vända om, men hon ville inte använda sina trötta ben, och det enda som fick henne att röra på dem var om jag gick lite i förväg. Helst ville hon hålla mig i handen, men eftersom hennes kropp var inställd på att röra sig långsammare än min, skulle vi ha blivit stillastående då. Eller så skulle jag ha behövt dra i hennes arm som i kopplet till en hund. Det kändes inte bra att göra så, även bortsett från att det fick hennes vante att glida av från handen.

Därför kan det ha sett ut som att vi inte alls var i sällskap, där vi sniglade oss fram med två meters avstånd. När avståndet i själva verket var ett osynligt koppel.